Senaste nytt

Hur minns ni matchen: Istanbul 2005

I väntan på nya matcher tänkte vi starta en liten serie där vi tänker tillbaka på tidigare matcher, kanske inte främst själva matcherna, utan hur vi själva upplevde dem. Ni får väldigt gärna dela med er av era minnen i kommentarerna, så kan vi tillsammans unna oss att bli lite nostalgiska. Första matchen ut, såklart, Champions League-finalen 2005.

Jag minns att min enda tanke i halvtid var: Hoppas de inte gör fler mål, då kommer det här att bli pinsamt.

Maj 2005, den 25 maj närmare bestämt och Liverpool var i Champions League-final. För mig var det här något helt nytt, under de år jag följt laget hade jag sett den där turneringen som något andra lag spelade och vann, att vi skulle vara i den sitsen att vi skulle kunna vinna kändes inte helt realistiskt. Så när vi hade tagit oss förbi Chelsea i semifinalen var det enormt stort, nästan overkligt, samtidigt visste jag inte hur man gjorde när man såg sitt lag spela en CL-final. Som student fanns det såklart inte ekonomi för att åka ner till Istanbul, men att sitta hemma i min lägenhet och titta på min mini-tv lockade inte heller. Jag gjorde något som jag faktiskt inte tror jag gjort sedan dess, jag såg matchen på O´learys här i Gävle. Att se viktiga matcher ute på sportbar är verkligen inte min grej, men på den här tiden kunde jag tänka mig att göra avsteg från mina principer en aning. Jag minns inte riktigt om jag trodde att vi skulle ha en chans, men tittar man på startelvorna så är det fullt rimligt att tro att vi var underdogs.

Första halvlek var en pina, från det att Traore orsakat frisparken som ledde fram till Milans ledningsmål till det att domaren blåste av för 45 minuter var det som att luften gick ur en mer och mer. Visst kan det finnas de som idag säger att de trodde på en vändning i andra halvlek, men jag har en stark känsla av att de flesta som säger det ljuger. Jag hade inte en tanke på att vi skulle kunna ta igen underläget. 0-3 mot Milan, ett lag med kanske världens bästa backlinje. Det var kört. Min enda tanke i halvtid var: Hoppas de inte gör fler mål, då blir det här pinsamt.

När Dudek räddade frisparken i inledningen av den andra halvleken var det såklart skönt, främst med tanke på att jag oroade mig över att det skulle rinna iväg ordentligt. Så kom det, Gerrards reduceringsmål, från ingenstans. Att Gerrard gjorde målet var såklart ingen överraskning, han var så extremt bra under den här perioden att det nästan var löjligt, den här matchen var inget undantag. Nästa mål var mer överraskande. Vladimir Smicer stod inte speciellt högt i kurs hos mig och av hela mitt hjärta ropade jag ”Nej, skjut inte” när han tog sitt avslut. När bollen letade sig in i maskorna bakom Dida ändrade jag snabbt mitt rop, det blev något av ett glädjetjut. Eller tjut och tjut, för att vara jag var det ett tjut i alla fall, jag är ingen man av stora känslor när jag ser på fotboll på tv.

Kvitteringsmålet är nog ett av de mest speciella ögonblick jag upplevt i samband med en fotbollsmatch. Glädjen när vi fick straff, bedrövelsen när vi missade den, euforin när vi satte returen. Även om det var så overkligt att vi hade kommit ikapp att det nästan inte gick att ta in minns jag så oerhört väl hur det kändes. Nuförtiden, när vi är i svåra lägen är det inte ovanligt att man hör: Kom ihåg att de gjorde det i Istanbul. Innan Istanbul fanns inte den referensen, vi hade ingenting i närminnet som kunde väcka en känsla av hopp för overkliga vändningar. Dortmund på Anfield, Barcelona på Anfield, när de skedde hade vi Istanbul som referens, som hopp. I Istanbul fanns, såklart, inte vändningen i Istanbul än, sådant skulle vara omöjligt.

Förlängningen och straffarna var något av det häftigaste och samtidigt värsta jag upplevt i fotbollssammanhang. Dudeks räddning, Carraghers krampbrytningar, känslan av att ett Milan-mål hängde i luften. Samtidigt fick vi också Steven Gerrard var världens bästa högerback och Djibril Cissé vara världens mest ensamme anfallare. När straffarna väl kom hade jag nästan slut på känslor. Visst var jag nervös, men hade matchen sett annorlunda ut hade jag nog skakat, nu var jag snarare avdomnad av matchen jag fått bevittna. Nu gick straffarna vår väg från början, trots att jag tänkte ”Nej, inte han” i samband med nästan alla våra skyttar. En märkbart pressad Schevchenko slog en dålig straff, Dudek räddade, vi var mästare. Det var en smått bisarr känsla, hur fan hade det gått till?

Som fattig student var det inte tal om så mycket firande, jag hade trots allt lagt en stor summa av min inkomst på mat och hade dessutom lektion tidigt morgonen efter. I stället satt vi kvar vid bordet och bara tittade på varandra en stund innan vi gick hemåt. Jag hamnade framför min dator, det numer avsomnade forumet Melwood på svenskafans blev platsen där jag fick fira med likasinnade. Det är snart femton år det här hände och jag har fortfarande svårt att förstå hur det kunde gå till. Men, det är inget snack om att det var en enormt stark upplevelse. Som Liverpool-supporter hade jag inte varit med om något i närheten av det här, jag hade inte tanke på att jag skulle få vara med om det någon gång heller. Känslan när Gerrard lyfte bucklan, den liknade ingenting jag känt tidigare. Fan, så fint det var.

Hur minns ni finalen i Istanbul? Var såg ni den, eller var ni kanske för unga för att minnas? Var någon på plats? Dela gärna med er i kommentarerna.

LÄmna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

5 Kommentarer

  1. Kingpin

    Bodde fortfarande hemma hos mina föräldrar i samband med att jag pluggade på universitetet (22 år ung). Satt på övervåningen med pappa. I halvtid var jag så bedrövad att jag gick ner och stängde argt in mig i mitt rum. Satt i sängen och kokade av ilska och besvikelse. Helt plötsligt skriker pappa Gerrard!! Jag springer upp igen och får se mitt livs bästa match! Grät av lycka när straffläggningen var slut.
    Minns även att jag var oerhört ledsen och besviken på klubben när Dudek fick lämna efter säsongen trots att han blivit en hjälte och legendar i klubben. Men med facit i hand var det nog rätt beslut.

  2. Andreas

    Såg matchen hos mina förädrar med farmor farfar
    och pappa. Minns vad sjukt det var att
    Liverpool på sex min i andra halvlek
    gör tre mål.

  3. Kristian

    Satt och kollade med två kompisar och ena kompisens brorsa. Alla Liverpool-fans så klart. Vi satt och våndades allihopa och hade lite samma tankar som ovan, hoppas att detta inte blir en pinsam 5,6-0 förlust. Kompisens brorsa blev så förbannad att han åkte hem i halvlek, sa att han inte orkar med titta på sitt Liverpool bli förnedrade såhär inför ögonen på hela världen.

    Strax efter 2-3 målet så ringer han tillbaka hemifrån (där han inte hade kanalen som visade matchen) och frågade om det han sett på text-tv var sant. Just då sätter Liverpool 3-3 målet och vi alla skriker av lycka. Brorsan sätter sig i bilen och kommer tillbaka lagom till övertiden och hinner ändå se den rafflande avslutningen.

  4. Erik

    Såg matchen hemma hos mina föräldrar.
    Kommer ihåg att jag grät av lycka när matchen var slut. Första och enda gången.

    1. Tomas

      Jag trodde att jag skulle gråta när vi vann, men var nog helt enkelt för chockad, alternativt känslomässigt utmattad redan. En makalös upplevelse var det iaf.

Laddar...