Chelsea – Manchester United. Slutspelsmatch i Champions League. Precis den typen av match som gjorde att Fernando Torres bestämde sig för att lämna Liverpool. Europa League mot Braga blev Champions League mot Manchester United. Det låter ambitiöst, glamoröst, och fantastiskt för Torres. Dessvärre – för hans del – är verkligheten en annan.
Snart har Torres spelat tio matcher för Chelsea. Antalet gjorda mål står kvar på noll. Spelmässigt har Torres varit snudd på värdelös; samspelet och kombinationerna med lagkamraterna har nästan uteblivit helt. Han ser ut som en ovälkommen gäst i Chelsea. Ett tillskott som hans nya lagkamrater helst hade varit utan.
Efter flera års solospel från anfallarna hade två av Chelseas anfallare – Didier Drogba och Nicolas Anelka – äntligen etablerat ett samarbete. Ett samarbete som Torres har omöjliggjort. Förstört. Dessutom konkurrerar inte Torres på samma villkor som de övriga. De som inbillar sig det saknar verklighetsuppfattning. Torres måste spela. Roman Abramovich har inte betalat £50 miljoner i övergångssumma samt superhög lön för en bänknötare. Snacka om en otacksam situation för Carlo Ancelotti, som knappast bad om detta. Det är däremot inte ett dugg synd om Torres.
Torres walks alone – and he deserves it.
* * *
Det räckte med en match för Barcelona mot Shakhtar Donetsk. Detta målmässiga överläge är givetvis omöjligt att ta in för ukrainarna, trots deras enorma hemmastyrka.
Jag tycker inte att gårdagens resultat speglade matchbilden. Shakhtar skapade en rad heta målchanser och borde ha gjort minst två-tre mål i matchen. Luiz Adriano blev stor olycksgubbe med flertalet grova missar.
Det var givetvis intressant att se Douglas Costa och Willian. Den sistnämnde verkar vilja spela för Liverpool – och intresset är säkert ömsesidigt – medan klubben även scoutar Costa. Mot Barcelona var Costa den bättre av de två, men båda lyckades imponerande ofta med sina dribblingar i en-mot-en-situationer.
Vid ett tillfälle dribblade Costa bort två-tre Barcelonaspelare och slog sedan en perfekt djupledsboll till Adriano, som missade. Det var en av flera otroligt fina individuella nummer som Costa stod för under matchen. Lite störande att kommentatorerna vara så subjektiva och i stort sett bara valde uppmärksamma när Barcelonaspelare gjorde individuella prestationer.
Gällande Willian, blev jag främst positivt överraskad över hans defensiva arbete. Han gjorde inte en av sina bästa matcher den här säsongen – han har ju tidigare gjort två mål och två målgivande framspelningar i den här upplagan av Champions League – men han jobbade hårt och visade prov på såväl kvickhet som god teknik. Det ska bli intressant att se vad han kan åstadkomma i returen när Shakhtar troligtvis kommer att spela ännu offensivare.
* * *
Vad ska man egentligen säga om Real Madrids odiskutabla seger mot Spurs? Jag är mest förbryllad över en rad händelser.
För det första; hur kunde Harry Redknapp välja att spela Gareth Bale som högermittfältare? Det kändes oerhört märkligt. Mycket riktigt utgjorde Bale ett betydligt större hot när han bytte kant senare under matchen.
För det andra; vad sysslade Peter Crouch med? Hans gula kort var solklara och domaren hade inget annat val än att visa upp det röda kortet. Crouchs korkade tacklingar fick destruktiva konsekvenser för laget. Jämför hans agerande med Emmanuel Adebayor, som också fick gult kort i början av matchen. Därefter höll sig Adebayor väldigt lugn och var aldrig nära ytterligare ett gult kort.