Precis som tidigare utlovat är det dags för ytterligare en innermittfältare efter Miralem Pjanic. Den här gången har turen kommit till Hull Citys succéspelare Tom Cairney.

Den 30:e december 2010 – faktiskt exakt 10 dagar efter hans 19-årsdag – gjorde Cairney debut i Premier League. Sedan dess har han varit bofast i Hulls lag.

Eftersom Cairney har skotsk mor och engelsk far har han möjlighet att välja mellan två olika landslag. Förra året spelade han ett par landskamper för Skottlands U19-landslag, men det är ännu oklart om han kommer att välja England eller Skottland på A-landslagsnivå.

Skottland har för övrigt gjort flera misslyckade försök att hämta ”engelsmän” till sitt A-landslag under de senaste åren. Det kanske mest uppmärksammade fallet är Gabriel Agbonlahor, som skottarna kallade till sitt A-landslag samtidigt som han var ordinarie i Englands U21-landslag. Agbonlahor, som har skotskt och nigerianskt påbrå, valde dock bort Skottland till förmån för England.

För att återgå till Tom Cairney. Efter den senaste tidens framgångar har han fått mycket beröm av både fans, managers och medspelare. Veteranen George Boateng, som spelar tillsammans med Cairney på Hulls innermittfält, har bland annat berömt Cairney och sagt att ynglingen har potential att bli en engelsk A-landslagsman.

Jag valde att bevaka Cairney i den viktiga bottenmatchen West Ham – Hull (3-0).

Cairney fick en väldigt tuff start på matchen. Redan i den 3:e minuten fick han en riktig skitpassning, vilket gjorde att en motståndarspelare kunde avväpna honom – gå till attack – och starta ett anfall där West Ham satte 1-0.

Trots den tuffa starten i en match, som dessutom var superviktig, bådade Cairney fortsätta spela sitt spel. Det tyder på mental styrka.

Så, vad är hans spel då? Jo, ett bra och tempostarkt passningsspel. Många av hans passningar är djupledspassningar på en touch. I stort sett alla var precisa och satt på medspelarnas fötter – imponerande.

Förutom vid något enstaka tillfälle fick Cairney ta hand om alla offensiva frisparkar som Hull hade. I den 16: e minuten träffade hand bland annat på Jan Vennegoor of Hesselink (världens längsta namn?), som dock brände chansen.

Ju längre matchen led, ju fler initiativ tvingades Cairney att ta. Jag, jag skriver tvingades, eftersom medspelarna var så usla. Vid några tillfällen kroppsfintade han snyggt bort motståndare och regisserade anfall.

Cairney är absolut inte stor (175 centimeter) och han är ingen fysisk spelare, men han är tuff i den bemärkelsen att han klarar av att ta emot hårda tacklingar.

Eftersom Hull i princip inte hade något anfallsspel gav hans djupledslöpningar sällan någon utdelning. Det var i princip bara vid ett tillfälle i den 35:e minuten som han kom till en skaplig målchans i straffområdet när han klippte till på volley med högerfoten. Han missade dock skottet. Det var faktiskt Hulls bästa målchans under hela matchen, vilket säger en hel del om hur dåliga de var.

I den 65:e minuten genomförde Hull ett trippelbyte, som bland annat innebar att Cairney lämnade planen.

Sammanfattningsvis kan man säga att Cairney inte gjorde någon av sina bättre matcher i Hull, men visade ändå prov på passningsskicklighet och kyla i spelet med boll. Bra vänsterfot på fasta situationer och kroppsfinterna var vill jag se mer av framöver. Utan boll spelade han disciplinerat och vann en del närkamper, men långtifrån alla, som han var involverad i.

En passningsskicklig spelare som Cairney hör definitivt hemma bland bättre medspelare, som rör sig mer och smartare än vad medspelarna i Hull gör. Inom tre år är Cairney ordinarie ett betydligt bättre lag, tror jag.

Vad vi ser nu är bara början på en lång karriär. Kanske tvingar Hulls ekonomiska problem de att sälja Cairney redan i sommar.