Det blev förlust mot det bollspelande, vackra Arsenal i Carling Cup. Vad är fel med den meningen?

Jo, att det inte var Arsenal som hade spelet eller spelade vackert. Det var först och främst Liverpool, men förlust blev det likförbannat.

Jag tycker att Liverpool var klart bättre än Arsenal. Jay Spearing och Damien Plessis vann mittfältskampen, Sotiris Kyrgiakos dominerade i luftrummet, Emiliano Insua och framförallt Philipp Degen kom fram bra på kanterna.

Degen visade prov på sina offensiva kunskaper. Han visade att han vill ta en fight med Martin Kelly om att vara backup-alternativet på högerbackspositionen. Degen är visserligen dömd till att förlora den här fighten på sikt, men han är inte så himla dålig som en del påstår!

Tycker även att Andriy Voronin gjorde en bra match, likaså David N’Gog, sålänge fransmannen orkade springa.

Men som sagt, ändå blev det förlust. Carling Cup är över för den här gången.

Så, varför förlorade Liverpool?

Arsenal var helt enkelt effektivare. Martin Skrtel, som såg skakig ut, borde inte ha släppt igenom Nicklas Bendtner så enkelt, men danskens avslut var kliniskt.

Fran Meridas 1-0-mål var fantastiskt, även om det kom till på grund av ett mittförstånd mellan Voronin och Plessis.

Matchens snyggaste mål var dock Insuas 1-1-kvittering, som jag sent kommer att glömma.

Alberto Aquilani då? Jo, han kom in och gjorde en skaplig insats. Saknade visserligen matchtempo vissa situationer, vilket jag kan förstå, men slog även några utmärkta, svepande passningar. Han blir en tillgång, var så säkra.

På minussidan återfinns alltjämt Ryan Babel, som fortsätter att spela uselt, och som sagt Skrtel.

Faktum är att Skrtel är lagets fjärde bästa mittback just nu. Slovaken är inte ens nära startelvan, tycker jag.

Slutligen måste jag – det går inte att undvika – nämna att domaren hade ganska stor del i den här förlusten. Han rånade Liverpool på både ett friläge och en straff under matchens sista fem-tio minuter. Jag är besviken, men tyvärr inte förvånad.