Efter en säsongsinledning bestående av idel segrar gick Liverpool på pumpen mot Chelsea i ligacupen i veckan, detta i en match som man sett till chanserna borde ha vunnit. Med bara minuter kvar av gårdagens ligamatch var historien på väg att upprepas, trots flertalet bra målchanser var vi i ett uddamålsunderläge och de där positiva vindarna som blåst så starkt började avta en aning. I en livetabell kunde man se oss nere på tredje plats. Som en blixt från klar himmel kom då räddningen. Ett mål som nog betydde mer än poängen det gav i tabellen.

Det var en häftig toppmatch mellan oss och Chelsea, spelet höll hög kvalitet och utövades i ett högt tempo. Trots att vi än en gång presterade en bra fotboll var vi på väg mot vår andra raka förlust. Då vi gjort en mycket stark inledning hade en förlust kanske inte varit någon katastrof, att vara en poäng bakom ledarduon efter sju omgångar är såklart bra, men den mentala smällen att åka på två jämna förluster mot en toppkonkurrent med bara några dagars mellanrum hade nog kunnat ta hårdare. Dessutom började en känsla av att bollen inte studsade vår väg infinna sig, i alla fall hos mig, men då slog Daniel Sturridge till.

Som Pelle mycket riktigt skrivit tidigare är det en ny Sturridge vi ser den här säsongen, som jobbar hårdare, spelar smartare och agerar mer som en lagspelare. Avslutet igår var dock en tydlig påminnelse om de spetsegenskaper som vår skadedrabbade anfallare alltid haft, för att göra mål, det är en konst som han behärskar till perfektion. Det här målet innebar en mycket viktig poäng i ligan, men jag tror att det mentalt innebär mer än så. I stället för att komma till matchen mot City med två raka förluster mot en toppkonkurrent fick vi känna oss som vinnare, för jag tror det var så våra spelare kände sig när de lämnade planen. I stället för att det ska debatteras allt för mycket kring varför vår gyllene trio längst framme inte riktigt får det att lossna handlar idag alla rubriker om den supersub som vi har på bänken och det tror jag känns bra för laget.

Vi har redan nu börjat kunna se vilken fördel det är att ha spets på bredden, spelare som Shaqiri och Sturridge har legat bakom våra senaste ligapoäng och det gör att vi nu är i en sits där det inte är hela världen att övriga offensiva spelare letar efter formen. Tidigare säsonger har det slagit tungt mot oss i poängväg när de bärande spelarna inte presterar på topp, då vi aldrig haft något av liknande kvalitet att sätta in. Dominic Solanke må var en talang, men han är långt ifrån en lika skicklig spelare som t.ex. Sturridge. Förra säsongen var det just Solanke som ofta fick vara vår slutforcering, något som sällan ledde till några större slutforceringar. Jag håller fortfarande Mané, Firmino och Salah som helt givna där framme, även om det inte riktigt ville sig igår har de visat en uppåtgående trend på sistone och det är bara en tidsfråga innan vi får se en islossning. Men när det, som igår, inte kommer, behöver vi inte mata på, vi kan göra förändringar och det tror jag skrämmer våra konkurrenter. Lag kan inte slappna av när spelare som Salah lämnar planen, vilket man bitvis kunde få känslan av att de gjorde ifjol, för på bänken sitter det spelare som både vill och kan gå in och göra skillnad.

Det är så fint att se Sturridge tillbaka, mål mot PSG, mål i båda mötena med Chelsea, ett lugnare matchande som borde kunna göra skadorna färre. Risken nu är att de börjar plocka ut honom till landslaget, allt annat vore egentligen konstigt, men jag hoppas han får stanna hem i Liverpool över det kommande landslagsuppehållet. En veckas extra träning, en veckas nötande med Klopp, då skulle det förvåna mig om vi inte kommer att få se den beryktade dansen fler gånger de kommande månaderna. Igår firade Sturridge måttligt på planen, men inombords tror jag han firade rejält och det var tack vare hans mästerverk till mål som vi går mot nästa helgs nya toppmatch i delad serieledning. Manchester City har de senaste mötena haft svårt att stoppa vår anfallstrio, om de skulle lyckas nästa helg är de nu påminda om att de dessutom kommer att få handskas med en spelare som de själva släppte iväg en gång i tiden. Jag har själv räknat ut honom många gånger, inför den här säsongen var jag säker på att vi sett det sista av honom, men jag hade fel, väldigt fel.