Jag var lite orolig inför matchen mot Bournemouth, Chelsea hade vänt mot Southampton och tagit de tre poäng de behövde för att sätta en liten press på oss. Dessutom kom vi från en het CL-drabbning, spelarna kanske skulle vara trötta, både fysiskt och psykiskt. Men det hann knappt gå en minut av matchen innan jag insåg att min oro nog vara obefogad.

Vi lyste verkligen av självförtroende från start under lördagskvällen, vi vann boll högt upp i planen, bröt uppspel och satte omedelbart fart mot gästernas straffområde. Att ledningsmålet kom tidigt var, sett till spelet, ingen överraskning. Intensiteten vi spelade med i den här matchen var, sett till omständigheterna, otroligt imponerande och det kändes verkligen som att matcherna mot City givit energi snarare än tagit. Vår offensiva trio levererade som vanligt, de fortsätter på sin höga nivå. Mané river upp sår i backlinjerna, Firmino återerövrar bollar, bygger anfallen och Salah kan inte sluta producera. Harry Kane kommer att få jobba hårt för att vinna den skytteligatitel som han uppenbarligen vill vinna nästan obehagligt mycket, för de trettio mål som vår egyptiske hjälte gjort hittills kommer bli fler och så länge inte CL-platsen är klar kommer han att spela. Tillsammans har våra tre anfallare gjort 55 mål, det är fler mål än något av de lag utanför topp sex fått till under säsongen. Det är två mål färre än Chelsea.

Trots offensiven känns det någonstans som att de senaste veckornas spelare är Trent Alexander-Arnold. Inför mötena med City var det främst hans form som oroade mig. Både United och Crystal Palace satte in sina stötar runt honom och det började kännas som att hans form dippade, skadan på Joe Gomez kändes väldigt oläglig. Skulle vår unge högerback klara av trycket? Svaret på den frågan är ett av de mer rungande JA-svar som givits, hans spel i kvartsfinalerna av CL höll hög, hög klass. Han var i stort sett felfri när vi tog oss vidare och fortsatte på den vägen när det var dags för ligaspel igen. Matchen igår passade honom perfekt, när vi är spelförande och han ges ytor på sin kant märker man tydligt av att han har en spelförståelse som inte är vanlig hos ytterbackar. Han har en blick för spelet som gör att han ofta kommer i bra situationer och hans passningsfot kommer fram mer och mer. Assisten till Salahs mål igår var, åtminstone enligt Premier Leagues statistik, hans första den här säsongen och jag har en känsla av att den siffran kommer att vara klart högre när nästa säsongen är färdigspelad. När han började dyka upp i laget under fjolåret tyckte jag att han såg spännande, men lite vek ut. Idag ser inte Alexander-Arnold ut som en junior, varken i spelet eller i fysiken. Frågan är om inte Nathaniel Clynes skada den här säsongen blir förödande för hans startplats i Liverpool, för det kommer bli svårt att flytta på gårdagens högerback. När nästa säsong drar igång ska han snart fylla 20 år, om hans utveckling fortsätter i samma tempo kommer Clyne att få räkna med en plats som truppspelare, snarare än att kliva in på sin tidigare givna högerbacksplats.

Den här säsongen har artat sig till något väldigt spännande, att sitta i mitten av april och spana på ett matchschema som innehåller ligamatcher som ska säkra en CL-plats och semifinaler i en turnering som vi mest fått tråna efter de senaste tio åren är verkligen en fin känsla. Vi har tveklöst Jürgen Klopp att tacka för den här resan, det är lätt att missa honom bland alla spelarhyllningar den senaste tiden. Jag har själv märkt att jag nästan glömmer bort honom mellan alla Salahs mål, Karius nollor och Lovrens brytningar. Klopps förmåga att göra om frågetecken till utropstecken den här säsongen imponerar stort på mig, för varje gång det är något jag tvekar på så visar Liverpool att det var onödigt.
Ska vi klara oss utan Coutinho? Ja.
Håller det med två tonåringar som högerbackar? Ja.
Fanns det en väg tillbaka för Lovren efter katatrofmatchen mot Tottenham? Ja.
Klarar Karius av platsen som förstemålvakt? Än så länge är svaret ja även där.
Inför returen mot City saknades både Can och Henderson, skulle Wijnaldum klara av att spela i den defensiva rollen? Ja.

Det här tyder på att Klopp har byggt en grupp där man litar på varandra, där spelarna känner förtroende från tränare och från varandra. Det här med gruppdynamik var något det raljerades en del kring i sociala medier i samband med att Ibrahimovic gjorde mål i MLS, men jag tycker man kan märka att säsongens Liverpool är ett bevis på vad man kan vinna av att han en stark grupp som jobbar åt samma håll. Då kan en spelare som James Milner komma från en säsong som ovillig vänsterback till att göra några av sin karriärs starkaste månader som innermittfältare. Fyra ligamatcher kvar, minst två matcher i Champions League på det. Ibland kan jag känna mig mätt på PL när säsongen är över, nu ser jag fram emot våra matcher på samma sätt som jag gjorde när säsongen drog igång. Jag kommer att sakna Liverpool 2017/2018 när den här säsongen är över, oavsett var det landar när det summeras i maj.