Den 21 juni 1990 spelade Egypten sin senaste match i ett fotbolls-VM. Efter det att Liverpools mittback Mark Wright nickat in 1-0 förlorade man matchen mot England och hamnade sist i en grupp där man också kunde hitta Irland och Holland. Efter det uttåget kom ingenting, sedan ingenting, sedan ingenting, sedan kom Mohammed Salah.

När äventyret i Italien 1990 tog slut för Egypten var Salah ännu inte född, men när Egypten 28 år senare åter är tillbaka i fotbollens finrum är det vår skyttekung som till stor del ligger bakom framgången. På något sätt var det också symboliskt stort att den första matchen i mästerskapet skulle ske 15 juni, på Mohammed Salahs födelsedag. Det är nog ingen vågad gissning att det här är en dag som Salah och resten av Egypten sett fram emot oerhört länge. Sen kom Sergio Ramos. Skadan som Salah ådrog sig i finalen mot Real Madrid gjorde att det blev en tuff kamp mot klockan för att hinna bli frisk till matchen mot Uruguay. När startelvorna offentliggjordes stod det klart att Salah förlorat den kampen. Kanske ville man säkra Salah inför kommande matcher, men det är inget snack om att en frisk Salah hade varit det första namnet i startelvan hos förbundskapten Hector Cuper. Att Salah först får kliva av sin största match i karriären och sedan missar sitt lands första VM-match på nästan trettio år måste svida enormt. Frågan var hur Egypten skulle påverkas av sin stora stjärnas frånvaro, skulle man kunna stå upp mot Cavani, Godin och Luis Suarez?

Från bänken fick Salah se Egypten skapa den första chansen i matchen, men den rätta skärpan fanns inte hos anfallarna den gången. Det dröjde fjorton minuter in i matchen innan man zoomade in Salah på bänken och det var ingen munter min man kunde se hos vår stjärna. Den bistra minen fanns kvar minuten senare när Egypten fick frisparksläge, ett perfekt läge för en vänsterfot, ett perfekt läge för en Mohammed Salah i form. Offensiven kanske inte klaffade perfekt för Egypten, men defensivt inledde man matchen oerhört stabilt, låg rätt i sina positioner och såg till att Uruguay inte fick något utrymme. Inför halvtomma läktare tog dock sydamerikanerna över mer och mer ju längre den första halvleken led och i den 24:e minuten trodde många att nollan var spräckt. Luis Suarez sköt dock sitt skott i utsidan av målet, en miss som man inte såg ofta under den tiden han terroriserade försvaren i Premier League. Uruguay fortsatte att vara spelförande, men Egypten gavs möjligheter att ställa om. I omställningarna var det dock något som saknades. Ni vet, samma sak som saknades när Liverpool vann bollen mot Real Madrid i CL-finalen. Även om vi hade Sadio Mané kvar på planen var vi inte samma hot utan Salah, inte heller Egypten hade de rätta hoten och flera gånger valde man i stället att hålla bollen inom laget i stället för att satsa framåt.

Den stora frågan i matchen var såklart när Salah skulle komma in, var han ens frisk nog att komma in? Att hela världen väntade på besked kunde man förstå utifrån tv-producenternas bilder, vid ett flertal tillfällen zoomades han in där han satt på bänken. Det måste kännas oerhört frustrerande för Salah att sitta där, efter en säsong där allt gått hans väg, där bollen nästan dragit sig till honom i straffområdet. Det började pratas om Ballon d´or och på sin 26-årsdag skulle han få leda sitt land ut i ett mästerskap som man suktat efter i nästan trettio år. När det så är dags får han stötta laget från sidan. Och Egypten stod upp bra, bortsett från Suarez chans skapades ingenting i den första halvleken och att gå till vilan med 0-0 sågs säkert som en halv seger för egyptierna. Man visste ju att man hade en hungrig stjärna på bänken och så länge det var mållöst behövdes bara några sekunder magi för att lyckas med en skräll. Känslan efter den först halvleken var ändå att Egypten är mer än bara Salah, man stod upp bra, var välorganiserade och gjorde det verkligen jobbigt för de favorittippade sydamerikanerna. Även om det var några år sedan Hector Cuper var en av de hetaste tränarna i fotbollen, med sina år i Valencia och Inter som mest omskrivna, men att han fortfarande kan sätta ihop en organiserad defensiv var tydligt under matchens första 45 minuter.

Innan Salah tog Liverpool med storm under den senaste säsongen var vi nog många som trodde att vi aldrig mer skulle få se en lika bra spelare som Luis Suarez i klubben, i den andra halvleken fortsatte denne Suarez att ta sig till de bästa chanserna. Det är svårt att se honom spela utan att tänka tillbaka på hans tid hos oss, som personer känns de väldigt olika han och Salah, inte heller som spelare är de helt lika. Suarez har den där kaxiga uppsynen, de stora gesterna och över honom vilar alltid en känsla av att det när som helst kan brista. Salah ger ett mycket mer sympatiskt intryck, tar inte samma plats på planen, men båda har en enorm förmåga att vara på eller ta sig till rätt plats. Ju längre matchen gick, desto tydligare blev dock känslan att vi aldrig skulle få se dem ställas mot varandra. Med trettio minuter kvar kom Egyptens första byte, men trots att man gjorde ett offensivt byte satt Salah kvar på bänken. Spelmässigt fortsatte Uruguay att ta över mer och mer, West Bromwichs mittback Hegazi fick jobba hårdare och hårdare.

25 minuter kvar, fortfarande ingen Salah. Spridda visslingar från publiken, men för Salahs landsmän på planen kändes nog 0-0 fortfarande som en halv seger. Gruppspelets svåraste match, utan sin stjärnspelare. Man var svårslagna redan 1990, två av tre matcher då slutade oavgjort, man släppte bara in två mål trots bra motstånd. Men, man gjorde samtidigt bara ett mål, på straff. Organisation kan ta dig långt, men man behöver udd framåt också. Man behöver en Salah.
17 minuter kvar, ny chans för Suarez, ny miss. Om Salahs min på bänken var bitter började nu Suarez kroppsspråk att ger mer och mer skev av en frustration som inte är bra för Uruguay.
10 minuter kvar, Salah kvar på bänken. Skadan från finalen har inte läkt som man hoppats, då hade Salah säkerligen fått komma in i ett läge där Egypten ges många chanser till omställningar. Sergio Ramos uttalanden om att skadan nog inte var så farlig och att Salah nog hade kunnat spela vidare med en spruta i sig känns ännu mer osympatiska nu. Egypten gör sitt tredje byte och Salah blir kvar på bänken. Födelsedagen blev inte som han tänkt sig, för i hans drömmar här det säkert funnits bilder där han får trycka fast kungakronan ännu mer fast på sitt huvud, genom att ge Egypten en efterlängtad seger. VM är långt och än finns chansen för honom att göra det till sitt, men om han inte ens är redo för ett inhopp i den första matchen är det väldigt tveksamt om han kan starta i den andra.

Salahs lagkamrater gjorde dock en storartad arbetsinsats, även om Uruguay var det klart bättre laget stod man upp starkt. Efter en avslagen premiärmatch med ett Saudiarabien som inte verkade bry sig speciellt mycket om resultatet var det fint att se lag som skulle offra allt för poäng. Nu fick Uruguay det sista ordet ändå, målet hängde i luften länge, men det dröjde till den sista ordinarie spelminuten innan det kom och det sista vi fick se av Mohammed Salah den här dagen, som skulle bli hans stora dag var hur han sjönk ihop på bänken. Nu håller vi alla tummar för att han får chansen att visa vad han går för i de kommande matcherna, det vore tråkigt om den fantastiska saga som Salahs säsong varit slutar med att han inte ens får chansen att hjälpa sitt lag i det första världsmästerskapet på tjugoåtta år.