[fblike url=”https://www.facebook.com/TotaalLiverpool” style=”standard” showfaces=”false” width=”450″ verb=”like” font=”arial”]

Innan söndagens premiärmatch var det många Liverpoolsupportrar på Twitter som var väldigt kaxiga. ”Dags att skicka ett budskap till våra konkurrenter”, ”LFC tvålar dit Saints med 4-0 imorgon”,  och ”sopa Southampton av banan” var några av meddelandena man kunde läsa i mitt Twitter-flöde under lördagskvällen. Kanske var det ett resultat av Uniteds svaga inledning mot Swansea, eller kanske var det ett resultat av de rödas fantastiskt imponerande genrep mot Dortmund. Något hade i alla fall fått hybrisen att nå nya nivåer i Liverpools supporterled.

En sak är dock säker. Det finns ingen enkel premiärmatch i Premier League.

Lägger man ihop Liverpool + premiär brukar ekvationen oftast bli en både virrig och krampaktig tillställning. Förväntningarna är alltid, och borde kanske med all rätt, vara skyhöga på ett lag som Liverpool. Men allt som oftast brukar det sluta i total pannkaka och krossade PL-titel drömmar redan efter omgång 1. Detta var åtminstone normen ända fram tills Mignolet klev fram borta mot Stoke förra säsongen och räddade en straff i sista minuten. Vem vet, hade belgaren inte tagit den straffen hade säsongen kanske inte blivit en sån succé som den sedan visade sig bli.

I matchen mot Dortmund förra veckan var taktiken tydlig från Brendan Rodgers sida, ut och blås tyskarna av banan första 20, ge dom inte en tillstymmelse till chans. Spelarna svarade med att bjuda på ett fantastiskt fantasifullt spel där one touch-passningsspel avlöste otroligt fina mål.

I matchen mot Southampton var taktiken antagligen precis likadan, men skillnaden mellan en träningsmatch och tävlingsmatch är givetvis gigantisk. Att prestera fantastisk fotboll vet vi alla att LFC kan, men att prestera fantastisk fotboll under massiv psykisk premiärpress är en helt annan femma.

Efter Anfields mäktiga och kokande YNWA innan match (jag hade gåshud precis överallt) så trodde jag att spelarna skulle låta sig rida på vågen som sköts ut som en elektrisk stöt av publiken. Men från minut ett såg det istället ängsligt ut, handbromsen var i, och spelarna såg märkbart tagna ut av stundens allvar. ”WE MUST NOT F*CK THIS UP” lyste i ögonen istället för den ”våga vinna-mentalitet” vi vant oss vid att se på Anfield. Det flödande och lekfulla spelet från Dortmund-matchen var som bortblåst, och ett ängsligt Liverpoollag som i perioder inte kunde slå en 5 meters pass på offensiv planhalva visade sig istället.

Efter matchen intervjuades Raheem Sterling och Daniel Sturridge av Sky Sports. I intervjun ser man en något ”borta” Sturridge som snackar om pressen på hans axlar efter att Suarez lämnat klubben. Jag tyckte mig se något som jag inte sett tidigare i anfallarens ansiktsuttryck, och detta märktes även i hans spel. Det såg inte lika lätt och lekfullt ut som det brukar, något fanns på axlarna som inte funnits där tidigare. Både Sturridge och Sterling (also known as Razza) såg knappt glada ut efter matchen. Lättnaden över att det till slut hade gått vägen i premiären, övervägde lyckan av att ha vunnit. Man kunde ta på känslan att Liverpool kommit undan med hjärtat i halsgropen, samt pressen som de här spelarna lever under dagligen – än mer i en fotbollstokig stad som Liverpool. Detta är något jag tycker vi bör hålla ögonen på framöver, den psykiska statusen på spelarna efter fjolårets succé och vem som kommer att ta ansvar nu när lagets stora fixstjärna lämnat klubben. Pallar de trycket? Mvh Amatörpsykologen.

* * *

Vad fanns det mer att att med sig från matchen? Spelet såg krampaktigt och fantasifattigt ut, visst.  Men debutanten Javier Manquillo tyckte jag gjorde en fin debut och visade att det fanns mer att ta utav både i offensiven och defensiven. En av Manquillos styrkor är att han gör allt för att försöka undvika att farliga inlägg slungas in i boxen, något som Liverpool haft stora problem att motverka de senaste säsongerna.

Manquillos konkurrent om högerbacksplatsen, Glen Johnson, imponerande desto mindre och såg i vanlig ordning helt värdelös ut. Jag hoppas verkligen att Johnson får agera bänknötare när spelare som Moreno och Enrique är spelklara, för han behöver verkligen en väckarklocka efter de senaste säsongernas insatser. Mycket beror givetvis på en bristande konkurrens i Johnsons fall, men i år kommer han få slita om han ens ska vara i närheten av en startelva, tror jag.

Den andre debutanten från start, Dejan Lovren, fick visserligen en senapsflaska sprayad i hela ansiktet av det serbiska nyförvärvet Tadic vid 1-1, men i övrigt gjorde kroaten verkligen sitt yttersta för att försöka styra upp backlinjen och visade prov på ett brett passningsregister från sin mittbacksposition. Jag tror att Lovren kan bli en bra värvning när han väl kommer in i laget och får mandat att styra och ställa lite mer med sina kollegor. Det är tydligt att backlinjen saknat en ledartyp, och det får man ändå säga att den gamle Lyon-spelaren är. Fingers crossed.

Många höjde på ögonbrynen när Lucas Leiva fick en plats i startelvan framför både Emre Can (som imponerat under försäsongen) och Joe Allen. Lucas är numera en statist på mittfältet. Många tycker sig tro att brassen kan få en viktig roll i dagens trupp, men personligen är jag mycket tveksam. Han bidrar inte med något som helst av värde framåt, och i defensiven hade en amatörmimare från Hollywoods gator gjort bättre ifrån sig. Får man chansen är det nog dags att skicka iväg brassen till Napoli, och det beror inte bara på söndagens insats.

Den av många ifrågasatte Simon Mignolet visade sig vara en matchvinnare i premiären (igen) och räddade Liverpool från ett praktfiasko. Gudarna ska veta att belgaren såg skakig ut i luftspelet, men när det väl gällde så klev han verkligen fram och räddade sitt lag. Förhoppningsvis får han lite självförtroende av sin matchavgörande insats och höjer sitt spel till en ny nivå den här säsongen. Den förväntade värvningen av Romero pekar på att Mignolet fortsatt kommer vara Brendan Rodgers solklara nummer ett. Argentinaren gjorde nämligen knappt en match för Monaco i Ligue 1 förra säsongen och lär inte hota om förstaplatsen som exempelvis en Diego Lopez eller Victor Valdes hade gjort.

* * *

Hur mycket jag än klagar, och hur mycket jag än kritiserar Liverpool…om två veckor kommer ingen minnas denna svaga insats, det är fortfarande de 3 poängen som gäller. Vi har ofta snackat om Uniteds styrka genom åren varit att kunna vinna matcher som man egentligen inte förtjänar att vinna. Det känns bra att även Liverpool kan leverera sådana insatser nuförtiden.

* * *

Till sist måste vi ju givetvis även nämna Southamptons James Ward-Prowse. Frågan är vad dom äter till frukost i Saints akademi, för de producerar verkligen världsklasstalang efter världsklasstalang. Den engelske U21-landslagsmannen, född 1994, slog de bästa fasta situationerna jag sett sedan Beckhams dagar och visade dessutom stort mod, lugn och klass för sin ringa ålder. Honom kommer vi få hålla utkik på framöver.