[fblike url=”https://www.facebook.com/TotaalLiverpool” style=”standard” showfaces=”false” width=”450″ verb=”like” font=”arial”]

Liverpool jagade offensiva stjärnor under hela sommaren, men dessvärre fick man inget napp, trots flertalet försök. Henrikh Mkhitaryan valde CL-finalisten Borussia Dortmund före LFC, medan ’the Brazilian thug’ Diego Costa hellre stannade i Madrids näst bästa lag än flyttade till Merseyside.

När Anzji Machatjkalas ägare Suleyman Kerimov helt plötsligt bestämde sig för att sälja klubbens stjärnor fick Liverpool en oväntat möjlighet – och Brendan Rodgers fick tillfälle att göra sitt slutgiltiga försök att rekrytera en offensiv ’marquee signing’

Willian-sagan blev i en klass för sig. Sagan fick flera kapitel. Man kanske rent av skulle kunna säga att Willian-sagan blev flera sagor. Av de 3 möjliga utgångarna (Liverpool, Spurs, Chelsea) får man ur ett LFC-perspektiv betrakta Chelsea som det näst bästa alternativet. Eller det bäst sämsta, om man så vill. Det överlägset bästa hade naturligtvis varit om Willian hade hamnat i Liverpool, men jag är fortfarande ganska skadeglad över att Spurs inte lyckades norpa honom.

Liverpools lag blir förvisso inte bättre av att Willian spelar för Chelsea än Spurs, men den som slåss om fjärdeplatsen konkurrerar bara på allvar med en av dessa London-klubbar. Att Manchester-klubbarna och Chelsea kniper de tre första ligaplaceringarna betraktar jag som tämligen givet.

* * *

Rodgers och Ian Ayre lyckades aldrig signa någon offensiv stjärna i sommar. Istället lånades Victor Moses in från Chelsea.

Från Willian till Moses. Från toppklass till… Ja, vadå?

Ingen kan inbilla mig att Moses är en fantastisk värvning. Han är en dynamisk spelare som absolut har sina fördelar, men någon någon världsspelare blir han aldrig. Att nigerianen dessutom endast har anslutit på lån, där en köpoption inte förefaller finnas, är extra bittert ur ett LFC-perspektiv.

Jag menar, om man ändå ska låna in och utveckla en spelare, så vill man ju gärna ta fördel av utvecklingsarbetet när det är slutfört. Somliga menar att Chelseas stora antal offensiva spelare innebär att Liverpool kommer att kunna köpa loss Moses oavsett utvecklingskurvan, men jag förstår inte det resonemanget. Även om Chelsea skulle vilja sälja riskerar man att bli indragna i ett budkrig om en spelare som man egentligen redan borde äga. Det är inte bra.

* * *

I detta fall avspeglar värvningskarusellen kraftfördelningen mellan klubbarna. Chelsea värvar den bästa spelaren på marknaden (Willian), trots att de inte behöver denne. Därefter lånar de ut den totalt överflödige Moses till Liverpool, som inte ens får köpoption. Maktrelationen mellan klubbarna kan knappt bli tydligare än så, tyvärr.

Det skulle kunna bli så att Moses endast blir ett så kallat ’stop gap’ i Liverpool. Det vill säga en tillfällig lösning. I detta fall möjligtvis en tillfällig (men välbehövlig) offensiv pusselbit i truppen. Om den tesen stämmer kan LFC mycket väl komma att värva en ny vänsterforward antingen i januari eller nästa sommar.

Nåja, nu får vi trots allt ge Moses chansen att visa vad han går för i den röda tröjan, trots de taskiga omständigheterna.

* * *

Vad har ni för tankar om värvningen av Moses?