Inför matchen:

Startelvan: Reina; Johnson, Skrtel, Agger, Enrique; Henderson, Adam, Gerrard, Downing; Suarez, Carroll.

Bänken: Doni, Kelly, Carragher, Spearing, Maxi, Kuyt, Bellamy.

* * *

Matchfakta:

Cardiff – Liverpool 2-2 (1-0, 0-1, 1-1)

1-0: Josep Mason 19′
1-1: Martin Skrtel 60′
2-1: Dirk Kuyt 108′
2-2: Ben Turner 118′

Publik: 89044‎
Skott på mål: 5 – 11
Skott utanför mål: 6 – 23
Blockerade skott: 2 – 11
Hörnor: 3 – 19
Offsides: 1 – 5
Gula kort: 2 – 1
Passningsprocent: 66,8 – 88,4
Tacklingar: 26 – 12
Totalt bollinnehav: 35 – 65
Bollinnehav första halvlek: 29,7 – 70,3
Bollinnehav andra halvlek: 36,8 – 63,2
Antal passningar: 355 – 672
Antal inlägg: 17 – 47

Straffläggning 2-3:
MISS: Steven Gerrard
MISS: Kenny Miller
MISS: Charlie Adam
MÅL: Don Cowie
MÅL: Dirk Kuyt
MISS: Rudy Gestede
MÅL: Stewart Downing
MÅL: Peter Whittingham
MÅL: Glen Johnson
MISS: Anthony Gerrard

* * *

Liverpool hade som väntat ett stort spelövertag och bollinnehav. Cardiff ägnade sig mest åt försvarsspel och anföll sällan, men när de väl kom till anfall visade de prov på stor skicklighet.

I början av matchen prickade Glen Johnson målramen – som LFC gjort så många gånger den här säsongen – och istället var det Cardiff som kunde ta en överraskande ledning. Walesarna styrde upp ett klassanfall som avslutades av Mason, vars skott gick in mellan benen på Reina. Ett snyggt mål av Cardiff, som visade att Liverpool inte kunde slappna av en sekund i försvarsspelet.

Downing, som var en av syndarna vid Cardiffs mål, var en av Liverpools absolut bästa spelare i den här matchen. Han gjorde troligtvis sin bästa offensiva insats i klubben, vilket förstås var ytterst välkommet, då flera andra spelare såg aningen tagna ut av stundens allvar.

Trots Liverpools spelövertag skulle det dröja ända tills den 60:e minuten innan kvitteringen kom. Det var den numera vana målskytten Martin Skrtel som satte bollen bakom nätet i samband med en av många offensiva hörnor. Skönt!

Efter 1-1-målet förväntade man sig en anstormning av de röda, men så blev det inte. Man hade visserligen bollen mycket, men Cardiff försvarade sig bra, samtidigt som Liverpool inte fyllde på med tillräckligt många spelare i anfallen – man verkade rädda för att förlora. Cardiffspelarna blev allt tröttare och deras anfall allt färre, men i slutet av ordinarie matchtid lyckades de ändå vaska fram en fantastisk målchans, men som tur var gick Millers skott tätt över.

I förlängningen duellerade två trötta lag, där Cardiff kändes mest trötta. Liverpool hade både Bellamy och så småningom även Kuyt, som var inbytta och fräscha i benen. Det märktes verkligen att deras energinivåer var högt över motståndarbackarnas. I den 108:e minuten kom också Liverpools andra mål genom Kuyt, som accelererade ifrån en motståndare innan han sköt och förvaltade sin egen retur.

När Kuyt gjorde mål trodde jag verkligen att matchen var avgjord, men Cardiff ville annat. De vaskade fram några fasta situationer som förvaltades på bästa sätt; islänningen Gunnarssons långa inkast höll Delap-klass, medan Whittingham slog två fantastiska hörnor. Hörnorna resulterade i en räddad boll på mållinjen och ett mål för Cardiff, som därmed hade kvitterat.

2-2-målet innebar att den här rysaren gick till straffläggning. Liverpool gjorde inte direkt någon topprestation, men man ska inte glömma att Cardiff förmodligen fick ut 100% av varenda spelare på planen – walesarna gjorde en fantastisk insats.

Straffläggningen såg ut att sluta i förlust. Liverpool missade nämligen sina två första straffar, men lyckades ändå vinna dramat med 3-2. Reina blev förstås stor matchhjälte, medan Steven Gerrards kusin Anthony blev Cardiffs olycksgubbe, då han var den som missade den sista straffen. Bittert för Cardiff, men desto roligare för Liverpool, som ju tog sin första titel på många, många år.