Under söndagen tog Liverpool sin första inhemska titel på tio år, efter en jämn final mot Chelsea stod laget till slut som segrare, efter en lång och dramatisk straffläggning.

#1 – Thiagos skada Vi har varit ostoppbara med Thiago och Fabinho på mittfältet, så att de skulle starta gårdagens match var på förhand givet. När startelvorna släpptes fick vi det bekräftat, tillsammans med vår kapten skulle de ta hand om mittfältet och det kändes tryggt. Tyvärr har vårt spelgeni på mitten en viss skadebenägenhet och innan matchen ens hann börja fick hans namn strykas ifrån elvan, en skada på uppvärmningen gjorde att Thiago inte kunde starta och hans tårar vid avsparken sade det mesta om hur tungt det var för honom. Keita kom in på hans plats och stod för en klart godkänd insats, men det blir skillnad med och utan Thiago, det råder det ingen tvekan om. Vi lyckades bärga titeln ändå igår, men nu får vi hålla tummarna för att det här inte var någon allvarlig skada. Ska vi fortsätta kunna slåss om en ligatitel behöver vi vår omutbara duo på mitten.

#2 – Alla bortdömda mål Matchen slutade 0-0, men bollen var inne i nät fyra gånger. Chelsea gjorde tre mål, som alla dömdes bort sedan den assisterande domaren vinkat för offside. Två av dem var solklara och inte mycket att diskutera, men Lukakus mål i förlängningen var verkligen på håret och hade lika gärna kunnat godkännas. Joel Matips mål godkändes, men plockades senare bort av VAR. Jag är allt annat än neutral här så att jag tycker att beslutet var fel är kanske inte något som säger så mycket om situationen. Det jag tycker är allra värst med att målet plockas bort är dock hur det dödar känslorna. Chelseas mål vinkades bort av assisterande domarna, de hann aldrig fira, de hann aldrig få visa den glädje som det innebär att få göra mål i en cupfinal. Deras fans fick direkt se den höjda flaggan. När vi gjorde vårt mål fick vi se Matip jubla, spelarna samlas i en hög av glädje, fansen fick fira på läktaren. Därefter följde ett par repriser där allt såg bra ut, sedan tog det ytterligare en liten stund, sedan började man fokusera på van Dijk. Några minuter senare var målet bortdömt. Det här kanske var det rätta beslutet sett till hur reglerna är skrivna, men jag har länge känt att det inte är samma sak att göra mål längre, jag vågar inte fira på samma sätt som innan VAR, eftersom man aldrig vet om målet blir godkänt.

#3 – Straffläggningen Det var mållöst efter 120 minuters fotboll, men i den straffläggning som följde fick vi se tjugoen mål. Hela vår elva satte bollen i nät. Vi fick se Milner inleda skyttet, hur säkert som helst, sedan följde den ena spelaren efter den andra, med den ena säkra straffen efter den andra. Fabinho chippade bollen mitt i målet, van Dijk sköt med en sådan kraft att Kepa antagligen följt med in i mål om han hunnit reagera. Robertson, Elliot, Konate och Kelleher visade alla stor kyla från straffpunkten, trots att de var allra längst ner på listan över skyttar. För Chelsea var det samma visa, Kelleher var inte nära att rädda någon straff. I den elfte rundan klev Kepa fram. Att han ens var på planen var lite speciellt, med tanke på att Tuchel bytte ut den storspelande Mendy inför straffläggningen, för att i stället ge spanjoren chans att vinna straffläggningen. Det var en taktik som funkat tidigare, men den här gången var det allt annat än ett framgångsbeslut. Kepa släppte in alla elva straffar och var den som avslutade matchen genom att slå sin egen straff högt över. Vi fick fira ligacuptiteln, Henderson fick lyfta ytterligare en trofé mot skyn.