Senaste nytt

Matchkrönika: 3-4-3 igen

Det är svårt att tända till för en gruppspelsmatch i Europa League, jag tror vi alla kände att det var tidigare i veckan vi skulle visat upp oss för resten av Europa. Som tur var fanns det några intressanta saker att titta på i matchen mot Bordeaux på torsdagskvällen, nygammal formation, ungdomar i startelvan och Origi från start i anfallspositionen var några exempel. Formationen gav dock ingen förbättring i spelet, ungdomarna visade att de kan bli bra spelare med tiden, men också att de ännu inte är där och Origi visade att han har en bit till Bentekes nivå, även om hans roll var svår, måste han kunna uträtta mer än han gjorde.

Ett svar fick vi dock i matchen och det var från Mamadou Sakho. Hans insats var kanske inget man hetsat upp sig över en vanlig säsong, det var på intet sätt så att han dominerade, men när man fått se Dejan Lovrens prestationer de senaste veckorna var det en fröjd att få in Sakho i laget. Hans uppspel var trygga och rejäla, han verkar mer bekväm med bollen än Lovren gjort den senaste tiden. Det är såklart svårt att dra allt för stora slutsatser av en enda insats i Europa mot ett lag som inte höll någon högre nivå, men med tanke på hur svajiga vi varit i ligan de senaste matcherna vore det väldigt konstigt om Rodgers inte såg Sakho som ett startalternativ till helgen.

Det här med att sätta en backlinje verkar vara en svårlöst uppgift för Rodgers, efter några matcher med fyrbackslinje var det igår dags för en trebackslinje igen. Det är oroande att vi fortfarande inte bestämt oss för hur vi ska formera oss, även om bra lag ska kunna variera sig i sin uppställning är det få lag i Europa som blandat så mycket som vi gjort de senaste åren. Jag är personligen inget större fan av trebackslinjen, trots bristen av en stabil vänsterback känns fyrbackslinjen klart bättre. Det kan vara så att Rodgers letar på fel ställe när han ska sätta försvarsspelet, de flesta välfungerande backlinjerna runt om i Europa har en skicklig defensiv mittfältare framför sig, en roll som vi inte prioriterat. En städgumma som samlar upp bollar på mitten, täcker av ytor och hindrar motståndarna från att komma i fart mot backlinjen. Lucas gjorde en fin insats som defensiv mittfältare mot Arsenal, mot United hade han det lite svårare. Kanske är det så att han inte håller som ordinarie längre, hans skador har tagit bort en del av snabbheten, men hans roll behövs. I dagsläget är Lucas vår bästa defensiva mittfältare, Emre Can är oprövad, även om han kanske kan bli rätt man med tiden. Det som är lite oroande är att Rodgers inte verkar se den här rollen som speciellt viktig, något annat sätt kan jag inte tolka det när han var nära att släppa Lucas sent i fönstret. I stället för att vända och vrida på backlinjen borde vår tränare säkra upp framför dem, det skulle göra dem tryggare och skulle kanske innebära att vi får en tryggare speluppbyggnad.

Gårdagens formation innebar också att vi hade tre man i offensiven, precis som vanligt blev det mest så att Origi sprang runt isolerad på topp. Inte heller i anfallet har det här med tre man varit gångbart, eftersom det i regel innebär långa avstånd mellan spelarna och väldigt få målchanser. Målet vi gjorde kom från en individuell prestation, igen, inte genom spelarkombinationer. Den andra riktiga chansen vi skapade vår på ett distansskott från Coutinho, igen, den kom inte genom ett bra lagspel. Vi måste få spelarna närmare varandra, vi måste få spelare som hotar i djupet och vi måste se till att fler kommer med i anfallen. Systemet med tre man i anfallet har hittills inte givit oss någonting av detta.

Vår bästa period under Rodgers spelade vi med fyra man i försvaret, med en defensiv mittfältare framför och med två anfallare på topp, för mig är det en gåta att vi inte använder oss av den formationen längre.

LÄmna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

5 Kommentarer

  1. 123

    Detta ständiga laborerande med olika uppställningar ….
    Rätt bra analys av KK i AB om detta ”problem”

    Instämmer med att en 4-4-2 diamant skulle nog gynna oss mest då en ensam central anfallare som sagt ofta blir för isolerad samt att det inte blir för stora avstånd mellan lagdelarna på mittfältet ……
    2 centrala anfallare ger ju dubbelt så mycket spelalternativ … Stor stark Benteke , rörlig Sturre/Ings/firmino …..

  2. Kristian

    Klistrar in mitt inlägg från förra artikeln.

    När alla är friska och i form, så hade jag gärna sett denna elva på plan. Dock är det väl bara vi fans som tycker att Rodgers bör slopa sitt 4-3-3 eller 3-4-3. Jag förespråkar det framgångsrika 4-1-2-1-2

    Mignolet
    Clyne – Skrtel – Sakho – Moreno
    Can
    Milner – Henderson
    Coutinho
    Benteke – Sturridge

    Bra balans, arbetshästar i mitten och kreativitet, tyngd och finess i anfallet.

    1. JohanE

      För mig är det en stor gåta att vi inte spelar med denna formation. Vi har inte bara spelarna till det utan även bra backups. Firmino för Coutinho. Ings för Sturridge. Lucas för Can. Rossiter för Hendo. Enda vi riktigt saknar är VB backup. Moreno och Clyne är ju som skapta för denna uppställning där de kan bomba fram.
      En stor stor gåta för mig.

  3. ohergo

    Rodgers taktiker/formationer är ’reactions’ och inte ’actions’.
    Är bästa sättet att beskriva allt hattande fram och tillbaka enligt mitt tycke.
    Och med reaktioner på tidigare missar kommer han aldrig kunna föra oss framåt – utan bara täppa till ”hål som dyker upp och börjar läcka”… fram till dess att ett nytt ”hål” dyker upp.
    Han har ju ingen egen taktik och eget spelsätt.
    Inget sätt han faktiskt vill spela på.
    Och inget långsiktigt mål.
    Eller om han har det så förefaller han sakna planen för att ta sig dit i och med att han kontinuerligt reagerar istället för agerar.

  4. Forever7

    Mina förhoppningar om att Rodgers skulle få ordning på vårt kära lag har varit grusade sedan länge. Han är inte, har aldrig varit och kommer aldrig bli den tränare alla trodde att han var när suarez gjorde mål på allt som rörde sig.
    Däremot kände jag en enorm tillfredsställelse när det stod klart att Gary macallister blev en av de nya. Det återstår väl att se vad han kan göra, men samtidigt är det kanske så illa som man nästan får tanken att det är, att i Rodgers bok är du antingen med honom eller så är du ute, My way or the highway, och i ett sånt klimat får man bara fram en enorm osäkerhet där ingen till slut vågar nåt, med risk för att göra eller säga fel.

Laddar...