Senaste nytt

Krönika: Urladdningen

4-1 hade blivit 4-3, bilderna av de ledningar vi tappat de senaste åren började vevas i huvudet. Ett till mål bakåt hade betytt att den magnifika insats vi stått för utraderats och att matchen i stället skulle ha blivit ihågkommen för Citys upphämtning. En kväll där Anfield levde upp ordentligt skulle avslutas i sorg. Jag tror inte jag överdriver om jag säger att min puls inför Citys sista frispark var i paritet med avslutningen mot Chelsea i Champions League 2005. Efter försäljningen av Coutinho behövde vi visa att vi står pall, det fick inte brista.

Kvitteringen kom aldrig, segern var ett faktum och vi blev laget som satte stopp för Citys förlustfria svit. I stället för att behöva grubbla över varför vi lite för lätt rasar samman under press kan vi nu fokusera på vinsten, på de tre poängen och på spelarinsatser som verkligen stack ut. Man kan sällan klaga på inställningen hos våra spelare, sedan Klopp kom till klubben har spelarna givit sitt yttersta på planen, men det vi såg igår var något utöver det vanliga. Vi kunde bara efter några minuter se att den elvan som givits chansen hade bestämt sig för att visa att de kan prestera utan den flyktande brassen, de skulle visa att försvaret inte stod och föll med nyinköpte van Dijk. Varenda närkamp vanns av våra spelare, Lovren och Matip klev stenhårt och träffsäkert in i sina brytningar och visade en pondus man länge saknat. Strax framför dem sprang en Emre Can runt som inte gick att känna igen, den första kvarten han presterade var den bästa jag sett honom göra, ingenting passerade honom. För första gången kunde jag på riktigt känna att det vore en stor förlust om han lämnade oss. Han var det monster som man ibland kan få känslan av att han tror sig vara, utan att riktigt visa. Lite längre upp i planen hade vi fyra spelare som drev Citys försvar till vansinne, vi hade ett presspel som hade ligans spelskickligaste målvakt att se stressad ut. Tonen sattes från start, vi skulle bara vinna den här matchen.

Attityden och inställningen personifierades mest av Andy Robertson och hans vansinnespress i den andra halvleken, då han, påeldad av stora delar av Anfield, fick tillbaka Citys spel till deras eget straffområde. Urladdningen var höjdpunkten på en insats av skotten som måste ses som hans riktiga genombrott i Liverpool, efter flera bra matcher klev han in mot en formstark Sterling och tog bort honom totalt ur matchen. För ett år sedan spelade Robertson matcher i bottenstriden med Hull, nu spelade han stormatch på Anfield som om han inte gjort något annat. Att han är ett nyförvärv som börjar visa sig vara väldigt lyckat blir mer och mer tydligt, är det här den nivå han tänker hålla kommer han snart att vara den bästa vänsterback vi haft under 2000-talet. Det är såklart lätt att dra för stora växlar av en sån här insats, men när man ser tillbaka på hans matcher den här säsongen är det få gånger han gjort misstag, desto fler gånger som han dominerat sin kant. Morenos form under inledningen av säsongen gjorde att Klopp kunde matcha in honom lugnt, något som kritiserades från flera håll, nu när han är inne i vårt spel och lärt sig Klopps sätt att tänka presterar han på en mycket hög nivå. Kanske hade han fortfarande varit bänkad om Moreno inte skadat sig, men som säsongen artat sig har hans första tid i klubben hanterats oerhört bra.

Samma sak gäller gårdagens första målskytt, Oxlade-Chamberlain hade även han en ganska liten roll när han först kom till klubben. Några korta inhopp, enstaka starter och mycket tid vid sidan av planen. Värvningen kritiserades mer och mer för varje insats han gjorde, svaga landslagsinsatser gjorde inte saken bättre för honom. Men, efter att ha jobbat med Klopp i några månader är det en ny Ox vi ser och under gårdagens match var han en gigant. Ox, Robertson och Salah, som vi hyllat om och om här det senaste halvåret, befäste alla igår känslan av att Klopp verkligen vet vad han vill med sina inköp. De visar sig alla vara som klippta och skurna att spela det spel som vår tyske ledare vill att vi ska visa upp. Som jag tidigare skrev, det är lätt att dra för stora växlar av en sån här insats, men att Oxlade-Chamberlain utvecklas hos oss börjar kännas mer och mer tydligt. Vi kommer såklart att sakna Coutinho då och då, men kanske inte så mycket som många fruktat.

Det gick att se på sociala medier igår att Daniel Agger var i stan för att se matchen på plats, det var inte den enda anledningen till att han dök upp i tankarna under söndagseftermiddagen. Jag kunde nämligen inte låta bli att tänka på hans insats mot Chelsea, ni vet första matchen efter det att Torres lämnat. Ett av mina starkaste minnen av dansken är hur han gick in och visade med hela kroppen att vi skulle klara oss bra utan spanjoren i anfallet. Han tryckte ner Torres när tillfälle gavs och han såg till att vi höll nollan, det i en match som vi verkligen behövde vinna för att visa att vi inte var nedslagna av att se vår skyttekung lämna. Igår kunde man se den inställningen hos alla spelarna, det var hundraprocentig inställning rakt igenom. Förlusten av Coutinho skulle inte störa oss. I tabellen betyder den här segern såklart bara tre poäng, men för laget, spelarna och Klopp tror jag den betydde oerhört mycket mer.

LÄmna ett svar

7 Kommentarer

  1. Kristian

    En match mot ett anfallande lag som i söndags så kommer vi sällan sakna Coutinho då hela vår fotbollsfilosofi bygger på att vinna bollen högt och slå om fort som attan. Där var Coutinho en fin del av ett kämpande lag, där han kanske inte var den som vann bollarna men ofta den som serverade bollen till målgöraren. Där vi kommer sakna Coutinho som mest är mot lag som backar hem och täpper till ytor, där var Coutinho som mest lyckad för oss denna säsong. Med sitt grymma skott så kunde han locka upp försvararna och där skapa yta bakom för instickare, plus att han med sin teknik lätt kunde springa förbi ett par gubbar och skapa ytor för andra.

    Det stora testet för ett Liverpool utan Coutinho kommer nog snarare mot Swansea än mot City.

  2. Kristoffer

    Coutinho är en fenomenal spelare, men så viktig var han inte riktigt för oss. När vi spelade med ”fab four” tyckte jag laget blev lite för offensivt. En Oxlade eller Lallana istället för Coutinho ger den balans vi behöver till laget.

    1. Tomas

      Jag tror också att balansen kan gynnas av att ha en annan spelare än Coutinho på mitten, men såklart tappar vi lite i offensiv spets, blir spännande att se hur det går nu när vi möter lite mer defensiva lag.

  3. OS

    Bra skrivet! Hoppas att laget tar med sig känslan och inte blir bakfulla nu. Men nog kommer man ihåg Agger mest för att han armbågade Torres, Carragher var minst lika viktig och uppoffrande mot Torres och Chelsea i den där matchen.

    1. Tomas

      Tack! Ja, det är kanske armbågen som är det starkaste minnet, men jag minns mer av Agger än Carra specifikt i just den matchen, kanske främst för att jag alltid gillade vår nummer 23, men inte var lika övertygad om danskens storhet. En jäkla skön seger var det iaf 🙂

Laddar...