Southampton hemma, det är på förhand en match som Liverpool ska vinna. Den här gången fanns det dock en del saker att känna viss oro över, dels var det Champions League i veckan och dessutom vilades spelare som dragit ett tungt lass under inledningen av säsongen. Oron skulle dock visa sig vara obefogad, för säsongens Liverpool visade att man klarar av även den här typen av uppgifter.

Förra säsongen hade vi stora problem i matcherna efter Champions League-spel, omställningen mellan att spela Europa och ligan fungerade inte som man kunde önska på förhand. Det är såklart en kombination man behöver få ordning på om man vill konkurrera på flera fronter, men det är inte helt enkelt. Liverpool spelade en minnesvärd match mot PSG på tisdagen och även om den såklart bör ha fyllt på självförtroendesdepåerna en hel del lär den också ha tömt spelarna på energi. Klopp behövde rotera mot Southampton, han behövde dessutom se till att de spelare som fick spela igen hade energin för ytterligare en seger. Båda sakerna lyckades vår tyske boss att lösa med stor framgång. I veckan fick Daniel Sturridge chans att spela från start, då Firminos ena öga inte var riktigt kurant, den chansen tog engelsmannen med båda händerna. Ett mål och ett i övrigt imponerande spel. Mot Southampton var det Joel Matip och Xherdan Shaqiri som fick göra sina första starter för säsongen. Deras facit: Matip målskytt. Shaqiri låg bakom två mål. Det säger verkligen någonting om den här truppen att spelarna som kommer in från sidan gör det med energi, vilja och, främst, framgång. De senaste säsongerna har vi haft problem med bredden på truppen, när en spelare varit borta har det inneburit stora försvagningar. När vi gjort byten i matcher har det sällan givit någon effekt, men det har vi tagit oss förbi nu. Klopp har på ett fantastiskt sätt hållit spelarna hungriga, så att de när chansen kommer ska gör allt för att ta den. Att spelarna på bänken har en annan kvalitet än tidigare spelar såklart också in, men det krävs en stor ledare för att hålla stjärnor så nöjda vid sidan att de är redo att explodera när de kommer in på planen. Ska vi kunna gå långt i cuperna och kämpa i toppen av ligan är det en förutsättning att hela truppen är redo och känslan nu är att så är fallet.

Det gick ganska snabbt att se att Liverpool inte drabbats av någon CL-baksmälla, Saints nolla spräcktes tidigt och sedan var det aldrig någon fara på taket. Bekväm 3-0-ledning i halvtid och sedan andra halvlek som vi bara spelade av. Under den andra halvleken kom jag på mig själv med att sitta och sucka, det var inte underhållande och spelarna gjorde inte mer än de behövde. Sedan insåg jag att det var precis den här typen av insatser som jag suttit och suktat efter under många år, i stället för de här galna matcherna där vi kan tappa ledningar, för att sedan ta tillbaka dem och vinna med 5-4, 3-2 eller liknande såg vi till att kontrollera matchen. Klopp balanserade upp laget i halvtid, gav det en mer defensiv prägel än under första 45 och sedan var det bara en väntan på slutsignalen. Sett till hur vårt spelschema ser ut just nu var det här kanske den perfekta segern. Vi avgjorde tidigt, utan att behöva slita ihjäl oss för målen, sedan gick vi på halvfart under andra delen av matchen och bara vaktade ledningen. Virgil van Dijk, som hade känning av en skada, kunde plockas av tidigt, utan att riskera något inför framtiden. Inga spelare ska ha behövt känna sig speciellt slitna efter matchen, alla kunde känna sig nöjda med sina insatser. Salah fick sitt mål och var dessutom rappare än på länge. Även om matchen bitvis var ett sömnpiller var den ett behagligt sådant och visade verkligen på vilken styrka det finns i den här gruppen.

Avslutningsvis måste jag lyfta en av spelarna lite extra. När vi hade Glen Johnson som högerback, vilket vi hade alldeles för länge, släppte vi ofta in mål på långa inlägg. Allt som oftast dök det upp en spelare bakom ryggen på vår nummer två och kunde sätta bollen i nät på ett enkelt sätt. Den typen av mål gjorde mig galen. När Clyne kom in blev det en förbättring på den fronten, men även han kunde ha en tendens att bli lite bolltittande. Nu kanske man inte ska dra allt för stora växlar av en brytning, men när Trent Alexander-Arnold fick en fot på det långa inlägg som annars med stor sannolikhet hade slutat med ett baklängesmål jublade jag. Att den unge britten har en fin högerfot och en bra spelförståelse har vi vetat om länge, men den här säsongen övertygar han mer och mer med sin defensiv. I spelet en mot en visade han redan mot Sané förra säsongen att han håller hög klass, men helheten i hans försvarsspel tycker jag har blivit ännu bättre efter sommaren. Brytningen igår var ett tecken på hur han använder sin fina spelförståelse även i eget straffområde, han fastnar inte med blicken på bollen, utan läser hela situationen. Han är fortfarande tonåring Alexander-Arnold, det är lätt att glömma bort ibland, och hans utveckling har gått i en rasande fort det senaste året. Många spekulerar i att han kommer att sluta på mittfältet inom några år, men jag ser ingen anledning till att ändra hans position. Som ytterback i Liverpool har han väldigt mycket boll, är delaktig i mycket av anfallsspelet och får använda sin fina högerfot till att skapa målchanser många gånger under en match. Jag tror och hoppas att han blir kvar till höger i backlinjen, för han är utan tvekan på väg att utvecklas till en riktig klasspelare.

Dubbelmöte med Chelsea till veckan, efter sju raka segrar, det är roligt att hålla på Liverpool!