Liverpool bara vinner och vinner i Premier League. Nu behöver man inte ens leda efter 90 minuter för att gå vinnande ur striden.
Det har varit en händelserik vecka. Liverpool var nära att tappa poäng mot både Salzburg och Leicester, men på något sätt kom man ändå ur matcherna med 3 poäng. Och let’s face it, det var rättvisa segrar.
Jag har drabbats av en ”Man United under sir Alex”-arrogans. Jag vet att Liverpool kommer att vinna matcherna. Jag visste det vid ställningen 3-3 mot Salzburg. Jag visste det vid ställningen 1-1 mot Leicester. När man har drabbats av den arroganta insikten vet man att favoritlaget är förbannat bra.
Det behövs få otroligt lite för att Liverpool ska göra mål. En felpositionerad motståndarback och någon hittar en djupledsboll till Salah eller Mané. En hörna och någon av våra huvudstarka spelare trycker in bollen. En frispark och Trent sätter den. Ett felsteg av motståndarna i eget straffområde och någon av våra explosiva offensiva spelare fixar en korrekt dömd straff.
* * * 
Efter matchen var Klopp förbannad på Choudhury för dennes tackling på Salah. Jag kan förstå Klopps reaktion, men för att balansera diskussionen om fula, onödiga tilltag måste vi röda trots allt också vara tydliga med att Trents stämpling på Tielemans var precis lika ful och förmodligen ännu onödigare än Choudhurys tackling på Salah.
Vi kan inte kritisera motståndarnas fula tilltag på ett seriöst sätt om vi blundar för när våra egna spelare gör detsamma. Annars kastar vi bara sten i glashus.
* * *
Leicester förtjänade inte poäng på Anfield, men just nu framstår de faktiskt som ligans tredje bästa lag. Någonting är ruttet i Tottenham, Chelsea har en grön manager och ännu fler gröna spelare, Manchester United är sämre än på evigheter och Arsenal har ett otroligt framtungt lag.
Brendan Rodgers har någonting på gång i Leicester. Någon ny ligatitel blir det inte, men de har goda möjligheter att knipa en CL-plats. Jag gillar deras lagbygge och ser många spelare med stor utvecklingspotential.
Det finns ett antal kulturbärare, så som Vardy och Schmeichel, och deras rekryteringar är ’spot on’. Tielemans, Söyüncü, Maddison och Praet är fyra exempel på nyblivna Leicesterspelare som ser ut att bli succéer.
Tielemans har länge betraktats som en av Europas bästa mittfältstalanger men misslyckades i ett kaosartat Monaco, vilket gav Leicester möjligheten att värva honom. Tielemans kommer förmodligen flytta vidare till en ännu större klubb inom några år.
Söyüncü är kanske ligans mest spännande mittback. 23-åringen har egentligen alla egenskaper som klubbar som Liverpool och Manchester City vill ha hos sina mittbackar, och enligt min mening en bättre mittback än Maguire.
Maddison är Leicesters mest omskrivna spelare, men min uppfattning är att både Tielemans och Söyüncü är större talanger än honom. ”Madde” är otroligt skicklig, men frågan är hur han kommer att prestera den dagen han tillhör en klubb där allt spel inte går genom honom. Han behöver förmodligen en skräddarsydd roll för att lyckas.
Praet har hunnit bli 25 år och är inte längre en ung talang, men han är ändå ett bra exempel på hur Leicester hittar en skicklig och utvecklingsbar spelare som fyller ut truppen på ett bra sätt. När vissa andra engelska lag fiskar upp medelmåttor från Championship fiskar Leicester upp spelare som Praet.