Tiden kryper fram nu, men för varje dag kommer vi närmare den 1 juni och finalen i Champions League. Vi hoppas alla på att det ska bli ett datum som vi kan skriva in i historieböckerna som dagen då vi tog vår sjätte titel i Europas finaste turnering. Idag är det 25 maj och om det är någon dag som präntats med guldskrift i våra minnen så är det just det det datumet. 25 maj 2005, minns ni var ni var? Minns ni hur det kändes? Minns ni hur det var när vi upplevde miraklet i Istanbul?

Personligen minns jag det väl, hela vägen fram till segern var magisk. Jag som följt Liverpool sedan början av nittiotalet hade nästan en känsla av att Champions League var en titel som andra lag vann, att det skulle vara möjligt för mitt lag kändes nästan overkligt. När det var dags för finalen var det otroligt häftigt bara att få uppleva hur det var att se sitt lag spela en final, mot Milan, med världsspelare på varenda position. I vår startelvan fanns namn som Gerrard, Carragher, Hyypiä och Alonso, men kring dem fanns också Djimi Traore, Vladimir Smicer och en nyligen ihoplappad Harry Kewell. Att vi stod på en den ena sidan av planen när matchen blåstes igång var otroligt häftigt, men det tog inte ens en minut innan man vaknade upp ur drömmen av att Maldini slog in ledningsmålet för italienarna. Hela den första halvleken blev i stället en mardröm och från stoltheten över att få se Liverpool spela final övergick mina känslor mest till rädsla över att bli förnedrade.

Jag minns precis var jag var när matchen spelades, på Olearys här i Gävle med några kamrater från högskolan. Jag minns inte vad jag åt, men eftersom jag var student gissar jag att det var det billigaste på menyn. Jag minns att jag hade på mig säsongens bortatröja, med Carraghers namn på ryggen. Lika tydligt minns jag smärtan när jag började inse att det här inte var en match som vi skulle kunna vinna, vi hade ju aldrig fått uppleva någon magisk vändning i en stormatch tidigare, inte som idag. Bilderna från den andra halvleken kan jag spela upp i mitt minne i detalj, situationerna kring målen, hur hoppet helt plötsligt väcktes till liv. Ilskan över att Smicer tog ett galet avslut, som byttes mot glädje när bollen letade sig in i maskorna bakom Dida. Förtvivlan när Alonso missade straffen, som ändrades till ren eufori när han själv var först på returen och kvitterade. Förlängningen, med Dudeks räddning, Carraghers uppoffrande brytningar som smärtade hela vägen från Istanbul till en obekväma trästolen på Olearys. Han kunde knappt stå upp, jag kunde inte sitta stilla. Känslan av att det var något utöver det vanliga som pågick, hela världen såg på och det var mitt lag som stod för den magiska prestationen.

Straffläggningen är bland det bästa och värsta jag varit med om, det är nästan så att det idag, fjorton år senare, fortfarande är nervöst att se spelarna gå fram mot straffpunkten. Jag minns hur jag tänkte. Nej, inte Hamann. Nej, inte Smicer. Det spelade ingen roll vem som skulle slå vår straff, jag kände mig inte säker. När Milan slog sina straffar var känslan dom ombytta, jag var helt säker på att de skulle göra mål varenda gång de sprang fram till bollen. Men, som vi alla vet idag slutade det lyckligt och 25 maj 2005 blev datumet som för oss som var med en dag att alltid minnas, att alltid bära med oss. Laget som gjorde det blev för oss vad 94-gänget har blivit för svensk fotbollshistoria. Jag blir alldeles varm av att se spelarna från den tiden, om det så är Smicer, Baros eller Finnan. Spelarna som var med och gjorde det, spelarna som gav oss ett minne som jag tror kommer att vara det första som alltid kommer att komma upp i mitt huvud när jag ska ta upp mina finaste Liverpool-minnen. Vi fick uppleva tidernas bästa final, med vårt lag som vinnare. Mot ett extremt starkt försvar lyckades vi plocka in ett tremålsunderläge och trots vår bristande finalrutin lyckades vi knäcka Milan i en straffläggning.

Om en vecka går vi in i en ny Champions League-final, med chans att ta hem titeln ännu en gång. Jag hoppas att finalen mot Tottenham i Madrid får samma lyckliga slut som den som spelades i Istanbul, den behöver absolut inte vara lika spännande, men så länge vi lämnar planen som vinnare får den se ut hur som helst. Jag vill så gärna få känna den där känslan från 2005 en gång till. Att sitta på en stol helt utmattad av känslostormarna och se spelarna på podiet, med medaljerna runt halsen. En stel Carragher som lutar sig mot räcket för att inte ramla. Steven Gerrard som tar emot pokalen och lyfter den mot skyn. Konfetti som sprutar upp och spelare som jublar av glädje. Mina spelare jublar av glädje, spelarna som jag följt dagligen sedan säsongen sparkat igång. Hur mycket jag än stört mig på Josemi kunde jag nästan bli rörd till tårar av att se honom stå där och skrika ut sin lycka med en spansk flagga knuten runt höften. Jag vill känna exakt samma sak med Alberto Moreno nästa helg. Jag vill se den spanske vänsterbacken, som vi alla svurit över vid flera tillfällen, stå där på ett podium, med sitt allra mest smittande leende och fira att han får lämna klubben som en hjälte. Det spelar ingen roll om han gjort en sekund i turneringen, han är en del av den trupp som har chansen att ge oss nya minnen. Jag vill så otroligt gärna se Jordan Henderson höja pokalen mot skyn, på samma sätt som Steven Gerrard gjorde 2005. Jag vill att ni som var lite för unga för fjorton år sedan får uppleva hur det kändes att bli mästare i Europa, för det är en känsla som man har med sig för alltid.

Hur det än går i finalen om en vecka kommer vi alltid att ha 25 maj 2005. Rafas Liverpool i Istanbul. Den femte titeln. Kvällen vi aldrig glömmer!