Ikväll är det äntligen dags, Jordan Henderson ska lyfta Premier League-pokalen mot skyn och därigenom slå fast att vi är mästare. Som vi alla har längtat efter den här stunden, som vi har drömt om att få uppleva känslan av att vara bäst i England. Vi har redan firat titeln, men det kommer att kännas väldigt speciellt ikväll, när pokalen äntligen är vår.

Vi har fått lära oss att leva med det faktum att Liverpool aldrig vunnit Premier League, men vi har drömt om att det någon gång ska förändras. Det har varit nära några gånger, men det har alltid stannat vid att vara nära. Varje gång som det varit nära har vi i stället för att ta det sista klivet halkat några steg tillbaka, spelare har försvunnit, motståndarna har blivit starkare och vi har tvingats att börja om från början. Förra säsongen var det återigen nära, men den här gången var det annorlunda. Inga försvann, alla stannade och det var tidigt uppenbart att truppen hade bestämt sig att det här skulle bli vårt år. Vi kan nog alla se tillbaka på säsongen och peka på den match då vi förstod att det här skulle bli det vi väntat på, säsongen då titeln skulle bli vår. För mig gick det upp i slutet av januari, när vi efter en riktigt tuff match stod med tre poäng i handen på Molineux Stadium i Wolverhampton. Trots att det kändes som att en poängförlust var nära lyckades vi vinna matchen och när Roberto Firmino dunkade in segermålet insåg jag att det var dags. Den där gyllene skyn i slutet av stormen som vi sjungit om var äntligen här.

Det är många kaptener som passerat sedan sist vi vann ligan, ingen av dem har fått uppleva det som Jordan Henderson ska få göra ikväll. Jamie Redknapp, Sami Hyypiä och Steven Gerrard är de tre som jag har starkast i minnet och såklart är det den sistnämnda som är närmast hjärtat. Att Captain Fantastic aldrig fick vinna Premier League kommer alltid att vara en sorg, främst för honom såklart, men även för oss som såg hur mycket han ville vinna och hur mycket han förtjänade att vinna. Jamie Carragher fick inte heller vara med om en Premier League-titel, trots alla år och matcher för klubben. Jag tror dock att alla de här spelarna mår väldigt bra ikväll när de ser vår nuvarande kapten greppa pokalen, de har, precis som vi, väntat på den här dagen länge och även om de inte är med själva är de på plats i hjärtat.

På plats i hjärtat är vi alla, för publiken får såklart inte vara med på arenan i dessa tider. I stället får vi följa firandet från soffor, pubar, restauranger och annat runt om i världen. Upplevelsen kommer vi att dela ändå, även om vi inte står sida vid sida på arenan och sjunger kommer vi ha samma bilder framför oss och vi kommer att ha känslorna gemensamt. Jag tror inte att det riktigt gått in hos mig än att vi är mästare, det känns fortfarande nästan overkligt. Ikväll kommer det att bli påtagligt på ett helt annat sätt. Visst skålade jag i champagne när titeln säkrades och visst har jag svävat som på moln sedan det blev klart, men på något sätt har titeln varit lite abstrakt, ikväll blir den i allra högsta grad konkret.

Liverpool har givit oss så mycket genom åren, både glädje och ilska, minnen som vi håller kära och minnen som vi helst av allt skulle vilja sudda bort ur våra medvetanden. Jag har fått många goda vänner genom Liverpool, det tror jag flera av er kan relatera till, jag har vänskapsband som stärkts genom ett gemensamt intresse för klubben. Att följa en klubb är så mycket mer än att få vinna titlar och allt det är nog sådant som är svårt att förstå om man inte har ett lag. Jag vet inte hur många gånger jag fått förklara varför jag säger ”vi” om Liverpool. ”Du är ju inte med på planen!” Nej, jag är inte med på planen, men jag är med i hjärtat. Jag är med på läktaren, jag är med framför tv:n, jag är med när det går bra, jag är med när det går dåligt. Jag är med och hyllar, jag är med och kritiserar, jag är med och finansierar. Jag är med och firar, jag är med och sörjer. Ni som läser det här vet precis var jag menar och jag tror ni är många som fått ta samma diskussion med personer i er omgivning som inte riktigt förstår vad det innebär att se ett fotbollslag som en del av sin identitet. Alla minnen, alla känslor, alla vänner, alla segrar, alla förluster, dom har till slut lett fram till den här stunden. Stunden då VI ska få se VÅRT lag lyfta pokalen till den titel som vi helst av allt önskat vinna.

På väggen i mitt pojkrum hänger min första Liverpool-affisch, det är en bild av det titelvinnande laget från säsongen 1989-1990. Den bilden fick mig att bli supporter när jag var barn, den har alltid suttit på exakt samma ställe. När vänner kom på besök pratade jag alltid om den som att det var bilden på senast Liverpool vann ligan, så har jag fått fortsätta att beskriva den för mina syskonbarn och nu det senaste året även för min egen dotter. Ikväll förändras innebörden av affischen, det är inte längre en bild av det Liverpool-lag som senast lyfte pokalen som förkunnade att vi var bäst i England. Det senaste Liverpool-lag som lyfte pokalen kommer efter ikväll inte att ha innehållit spelare som John Barnes, Peter Beardsley, Alan Hansen och Glenn Hysén, det kommer att ha innehållit Jordan Henderson, James Milner, Mohamed Salah, Roberto Firmino och Virgil van Dijk. Kenny Dalglish kommer inte längre att vara den senaste manager som vann titeln till Liverpool, det kommer att vara Jürgen Klopp. Ikväll är en kväll då historia skrivs och en kväll som vi kommer att minnas för alltid.