Vi ska nog ta det lite lugnt med förväntningarna på Ben Woodburn, men det är svårt att som supporter inte börja drömma om att få in en lokal spelare i startelvan igen efter att vår rekordunge målskytt presenterade sig på allvar under tisdagens match.

Det märktes på fansen på läktaren i cupmatchen mot Leeds att de saknar en spelare ur de egna leden i laget, sedan Gerrard och Carragher försvann har det varit tunnsått med akademiprodukter i betydande roller. Raheem Sterling i all ära, men han var trots allt något av en prestigevärvning när han kom till oss i sina tidiga tonår. Ben Woodburn var sju år när han kom till klubben, så det är ingen överdrift att påstå att han levt fotbollsliv i Liverpool FC.
Så fort Woodburn kom in på planen började fans på läktaren sjunga hans namn, när han hade bollen hördes jubel och hejarop. När Ben Woodburn gjorde sitt första mål för Liverpool, som vår yngste spelare någonsin, höll taket på The Kop på att lyfta. Något som varit en ganska blek match av de röda blev i stället till en historisk händelse. Michael Owens rekord raderades ut och en ny yngling hade tagit sig in i fansens hjärtan.

Det är givetvis alldeles för tidigt att säga någonting alls om hur bra Woodburn kommer att bli, men det är inget snack om att han är en kataktär som klubben hungrar efter idag. Tillsammans med Trent Alexander-Arnold, som gjorde en godkänd insats utan att glänsa mot Leeds, visar Woodburn att det finns spännande spelare som besitter egenskaper för den moderna fotbollen i vår akademi. Alexander-Arnold har imponerat i andralaget och även om han inte var på topp mot Leeds fick han nyttig erfarenhet och assistenten till första målet kommer säkerligen bidra till att han vågar ännu mer nästa gång han får chansen. I Liverpool Echo hade man valt ut honom som matchens bäste spelare och det är givetvis också något som ger en ung spelare luft under vingarna. Samtidigt kunde man se bilder på internet på honom som maskot bredvid Carragher i samband det senaste mötet vi hade med Leeds, sådana bilder, sådana historier är viktiga för klubben. Det är sådant som man som supporter älskar att se.

Åter till Woodburn. Han spelade ganska enkelt under sitt inhopp igår, förutom målet var det en hel del passningar bakåt till mittfältet, och det är något jag gillar. Han verkade inte övertaggad eller mån om att bli en hjälte, han ville gå in och göra en bra insats, utan att överarbeta. Det är många gånger man sett unga spelare göra debut och snudd på överstegat sig själv ur balans, Woodburn verkade mer sansad och det gillade jag. Klopps utmaning nu blir, som han själv sade i intervjun efter, att få vårt nya löfte att hålla fötterna på jorden och fortsätta att jobba hårt. Jag tror att Klopp är precis rätt person för det uppdraget, det kändes åtminstone så när han pratade efter matchen. Han hyllade inte målet, hissade inte upp honom som någon supertalang eller som en kommande stjärna, i stället tonade han ner insatsen och manade pressen att göra samma sak. Klopp vet såklart redan vilken talang Woodburn är, han skulle knappast kastat in sjuttonåringen vid 0-0 i en cupkvartsfinal annars, men vår tränare är såklart väldigt ointresserad av att få media att hissa honom till skyarna.

Det krävs såklart en hel del för att bli en startspelare över tid i ett lag som Liverpool, om man ska hårddra det måste man vara en Englands absolut bästa spelare och på vissa positioner räcker inte ens det. Att nå dit är ett nålsöga så litet att extrem talang inte räcker, det är flera andra saker som ska falla på plats, samtidigt som skadorna måste hålla sig borta. Första steget är dock taget för Woodburn, debuten är avklarad, första målet är gjort, fansens hjärtan är vunna.

På tal om talanger i klubben, i halvtidspausen delades det ut pris till U-14-laget som precis vunnit en stor ungdomsturnering, som av en händelse en seger på straffar efter 3-3 vid full tid. Det finns med andra ord potential ännu längre ner i leden också och det vore fantastiskt om vi kunde få någon av dessa spelare att ta sig upp den högsta nivån. Den lokala förankringen, med spelare som tar den långa resan genom klubben behövs. Det är de spelarna som lättast värmer oss fans, det är de spelarna som får barnen på läktaren att känna att det finns en chans att ta sig ner på planen. I dagens Premier League är det oerhört få av topplagen som har spelare i startelvan som inte köpts in för att spela direkt, det är en tråkig utveckling och Gerrards pensionsbesked i förra veckan var en påminnelse om hur det borde vara. Alla lag borde ha någon spelare som stått på läktaren som barn. Vi kommer att få vänta några år innan vi vet huruvida Woodburn kan matcha karriären som den tidigare rekordhavaren hade, men bara det han gjorde igår tror jag kommer ha betydelse för många av smågrabbarna på läktaren och inte minst på de prisade fjortonåringarna.