En galen europakväll på Anfield. En hyllad tränare gör entré, en tidigare hyllad tränare kickades ut. Första säsongen utan en av klubbens största ikoner i truppen. När säsongen 2015/2016 ska läggas till handlingarna kan vi se tillbaka på en säsong som innehöll både uppgångar och fall, den kanske inte blev som vi hoppades, men den ger ändå upphov till framtidstro.

Steven Gerrard har varit ledare på vårt mittfält så länge jag kan minnas, den här säsongen var den första på oerhört länge som inte han fanns med i vår spelartrupp. Att det var dags för honom att kliva åt sidan rent spelmässigt tror jag ganska många var överens om, frågan var bara vem som skulle ta över ledarrollen i laget, vem skulle bli den spelare som klev fram och tog på sig ansvaret att bära medspelarna? Jordan Henderson fick kaptensbindeln, James Milner blev assisterande. Efter år med Steven Gerrard och Jamie Carragher som ledare hade vi nu två britter med rötterna i andra klubbar som härförare. Resultatet blev inte som önskat, Henderson har haft skadeproblem och verkligen kämpat med formen när han väl spelat. James Milner jobbade sig in i säsongen och avslutade den på en hög nivå, men har inte framstått som någon ledare, inte i den utsträckning som jag hade hoppats. Inför nästa säsong känns det fortfarande oklart vem som ska vara kapten, jag tror inte Henderson känner sig säker på att få fortsatt förtroende.
En annan av Gerrards egenskaper vi saknat i år är hans förmåga att hota på fasta situationer, ett av säsongens stora irritationsmoment har varit hörnor och offensiva frisparkar. När Captain Fantastic stod vid bollen hade jag ofta en tro på att vi skulle kunna skapa en farlighet, i år har det mer känts som om hörnor och frisparkar chippats in i straffområdet på vinst och förlust, utan någon riktig plan. Vissa matcher har det gått ett halvdussin hörnor utan att någon tagit sig förbi förste försvarare. Steven Gerrard var en unik spelare och hans kvalitet kombinerat med den lokala förankringen kommer vi kanske aldrig mer att få se, fotbollen har förändrats det senaste decenniet, men de egenskaper han besatt när han var som bäst är något vi behöver försöka hitta. Att han fortfarande hade en viktig roll hos oss trots att han uppenbart tappat i kvalitet de två sista åren säger en hel del om hur svårt det varit att ersätta honom.

Brendan Rodgers kickades ut efter ett av de tristaste derbyn jag kan minnas att jag sett, glöden som fanns i mötet för två säsonger sedan var som bortblåst. När vi kämpade för titeln var vår nordirländske tränare glödhet, samtidigt som Martinez på Evertons bänk hyllades stort för sitt underhållande spel. Det svänger fort inom fotbollen. När Rodgers lämnade oss var det få, om någon, supporter som var besviken och när Martinez nyligen fick sparken från Everton jublades det bland många av de blåtröjade supportrarna. Ett drygt halvår efter det att vår nye tränare gjort sitt intåg i klubben är det svårt att vara annat än nöjd med att vi gjorde bytet, men jag kan själv känna att jag var lite hård i min dom mot Rodgers. Han var ett dåligt fotfäste från titeln för två säsonger sedan, sommaren efter tappade vi Suarez och misslyckades med att få tag på rätt ersättare. Sommarvärvningarna misslyckades, Sturridge blev, såklart, skadad. Raheem Sterling hade fått hybris. Steven Gerrards ålder hann ikapp honom än mer. Det var en svår säsong för den relativt orutinerade Rodgers. Han klarade inte av att lösa situationen då och tappade greppet. När lottningen för årets ligaspel släpptes för ett knappt är sedan visade det sig att han skulle få ännu svårare att ta tillbaka greppet. En extremt tuff inledning väntade. Situationen blev till slut ohållbar och vår ledning beslutade att det var dags för ett byte. Rodgers fick sparken, det var det bästa för klubben, men så oduglig som jag och många fans med mig ansåg att han var tror jag ändå inte att han var. Han hade brister, han hade lite oflyt, men han gjorde också många bra saker för klubben.

Idag har jag nästan glömt bort Brendan Rodgers, den stora anledningen till det är såklart Jürgen Klopp. Jag hade inte sett överdrivet mycket av Dortmund under hans tid där, jag hade inte heller sett extremt mycket av hans agerande vid sidlinjerna. Det jag däremot gjort var att jag läst och hört enormt mycket om honom som tränare, att han spelade ett underhållande spel, verkligen brann för laget han tränade och att han var en person som inte gick att ogilla. Idag förstår jag allt det som skrivs, Klopp är en mycket speciell tränare. Han firar ett mål på samma sätt som vi fans gör, han skriker på sina spelare på samma sätt som vi skriker åt tv:n(förhoppningsvis mer konstruktivt) och han svarar på intervjuer som en människa, inte som en medietränad robot. Under säsongen har det höjts röster från icke-supportar om att Klopp kanske är för mycket, att han spelar över, men så känner inte jag. Minns sista omgången mot Stoke ifjol, en pinsam utskåpning. Spelmässigt var det det värsta jag sett, vi tackade av Gerrard med en usel insats. Det mest hårresande var att ingen verkade bry sig. Spelarna på planen. Tränarna vid sidan. Ingen såg ut att ta speciellt illa vid sig. Passionen fanns inte där. Jag vill aldrig mer se Liverpool uppträda så. Om Klopps stil är raka motsatsen, att passionen ibland kan vara för stor så gör det mig ingenting. Vi vann Champions League med en tränare vars största glädjeyttring var en snabb titt på klockan, så att vi nu har en tränare som knäcker sina glasögon efter ett sent avgörande mot ett av ligans sämsta lag är en skön kontrast till det som var.

Ligaspelet var en stor besvikelse, europaspelet en liten tröst, även om det inte räckte hela vägen fram. Vinsten mot Dortmund, det var nog där mitt hopp för framtiden verkligen väcktes. Jag hade oerhört svårt för Dejan Lovren under fjolårssäsongen, när han gjorde sitt flygande firande efter att ha avgjort matchen var det någonstans beviset för att vi kan se positivt på framtiden. Klopp har sett truppen, han har givit spelare chansen. Vissa har, som Lovren, tagit den. Andra har misslyckats att ta den. Nu väntar en sommar då Klopps bygge börjar på allvar. Han kunde ta oss till final i Europa med en trupp som han inte byggt själv, en trupp som inte var tränad för hans typ av spel, en trupp som inte var stor nog för det hårda matchandet. I sommar komma han bygga en trupp, han kommer att träna en trupp och han kommer gå mot en säsong med färre matcher. Vi kommer att stå bättre rustade när säsongen 2016/2017 inleds. Nu lägger vi en händelserik mellansäsong bakom oss, välkommen Silly Season!