Senaste nytt

Krönika: En nervös minut

Ledningsmål efter några sekunder, ett ytterligare mål innan en halvtimme passerat. Det var aldrig något snack om vilka som skulle lämna Anfield med tre poäng igår, Huddersfield var inte tillräckligt bra för att ens komma i närheten av att oroa våra spelare. Mål av Salah och Mané, assist från Robertson och Alexander-Arnold, en ny nolla för Alisson. 5-0, en odiskutabel seger, ändå skulle jag säga att den här matchen innehöll en av de mest nervösa minuterna under den senaste månaden.

Det var i andra halvlek som blodet nästan isades i mina ådror, sångerna på Anfield kom av sig. Efter en höjdduell med en motståndare satte sig vår försvarsgeneral Virgil van Dijk i gräset, han hade uppenbara smärtor och skakade på huvudet. Var han skadad? Van Dijk sitter aldrig ner, grinar aldrig illa, men nu var han parkerad i gräset med oroliga medspelare kring sig. I mitt huvud var Champions League-finalen det första som dök upp, där Salah, efter en succéartad säsong åkte på säsongens första skada och tvingades kliva av, med honom lämnade också en stor del av vår chans att vinna planen. Skulle det här vara skadan som sabbade våra chanser den här gången? Vi kan såklart vinna matcher utan van Dijk, men ska man möta Leo Messi vill man ha världens bästa mittback på planen, inte på skadelistan. Fan, det fick inte vara sant, inte nu! Matchen var ju redan avgjord, varför skulle det här behöva hända? Då såg jag Gini Wijnaldums reaktion, han gjorde en gest mot bänken att de inte behövde skicka in någon bår. Den första reprisen kom och det visade sig vara bara en stämpling, det gjorde säkerligen väldigt ont, men det var inget som äventyrade holländarens vidare spel. Strax därefter var han uppe på benen igen och klev tillbaka in i den backlinje som han styrt så majestätiskt under hela säsongen. Jag kunde andas ut, Anfield kunde återigen brista ut i sång och jakten på titlarna kunde återupptas.

Virgil van Dijk har varit så bra den här säsongen att man nästan börjat ta honom för givet, jag har märkt på mig själv att jag räknar med att han vinner alla dueller, nickar bort hörnor, slår precisa långbollar. Tiden då man oroade sig över backlinjen känns långt borta. Den här säsongen är det i stället så att tre av fyra spelare försvarsspelare i årets lag är hämtade från den kvartett som hjälpt Alisson fram till alla nollor. Vi har ligans i särklass bästa backlinje och det är mycket Virgil van Dijks förtjänst, det har vi slagit fast för längesen och även om både Matip och Gomez imponerat när de spelat tror jag vi är överens om vilken spelare i lagdelen som inte får bli skadad. Nu var det bara en stämpling, van Dijk kanske är lite blå på foten idag, han kunde dock spela vidare. Men, oj så uppenbart det blev för mig när han satt där i gräset hur viktig han är, för aldrig har jag haft en sådan obehaglig känsla under en match där vi pulvriserar motståndet. Det har diskuterats flitigt i veckan om vem som ska bli årets spelare i Premier League, jag är personligen inte speciellt förtjust i individuella priser i lagsporter, det är dessutom enormt svårt att jämföra spelare som i grunden har helt olika uppgifter. I det här fallet har jag dock svårt att se hur det ens kan vara en fråga vem av van Dijk och Raheem Sterling som varit bäst. Jag är imponerad av Sterling, absolut, han har tagit steg som jag inte trodde han vara kapabel till. Han har dessutom varit fantastisk i sitt jobb utanför planen, där han verkligen uppmärksammat problemen med rasismen på läktarna i England, han förtjänar all beröm han får. Men bäst i ligan är han inte.

Det går inte att kräva mer av en mittback än det som van Dijk presterat det senaste året, han har inte satt en fot fel. Han har varit så bra att man blir häpen de gånger som han ens drar på sig en frispark. I alla våra ligamatcher har han varit kugge i försvaret, i de trettiosex kamper där han dragit på sig vår tröja har han fått ett gult kort. Ett gult kort, som mittback, på 36 matcher. Tolv frisparkar, alltså en frispark var tredje match, är vad han dragit på sig under den här tiden. Om man jämför med en spelare som Laporte i City så står denne på tre gula kort och tjugo frisparkar, trots att han spelat fyra matcher färre. Försvarsspel handlar såklart om mer än att inte dra på sig kort och frisparkar, men det säger ändå någonting om hur välavvägt hans spel är. Virgil van Dijk är bäst i ligan i år och han får gärna undvika att göra sig illa fler gånger, för den här säsongen vill jag inte se oss blåsta på titelchanserna pga sena skador. Vi hade såklart kunnat vinna Champions League utan Salah förra säsongen, men chanserna försämrades drastiskt när Ramos rev ner honom och han tvingades kliva av planen. Vi kan slå ut Barcelona utan van Dijk, men jag vet att om jag var Matip, Lovren eller Gomez hade jag inte önskat något hellre än att ha världens bästa mittback vid min sida när Leo Messi väntade som motståndare. Och bäst det är han Virgil van Dijk!

LÄmna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Laddar...