Mario Balotelli blev aldrig någon succé. Tvärtom blev anfallaren en dunderflopp i Liverpools vackra röda tröja.

Till att börja med. Ingen trodde nog att Balotelli skulle kunna ersätta Luis Suarez rakt av. Balotelli är trots allt den eviga talangen som aldrig riktigt blommat ut, medan Suarez var och är den fantastiska världsklasspelaren som bara öste in såväl mål och assist. Jag tyckte att Balotelli var en spännande värvning. Inte en klockren värvning, men en oförutsägbar spelare som skulle kunna tillföra just oförutsägbarhet. Han utstrålar mod och självförtroende, han är en naturlig bolltalang och hans tillslag på bollen påminner mig om ”Super-Mac” från de gamla Buster-tidningarna. Fysiskt är han både stark och snabb. Kort och gott en spelare med många intressanta egenskaper.

Trots de goda sidorna anade jag att Balotelli skulle misslyckas. I min bok var dock ett misslyckande ungefär detsamma med vad han presterade i Manchester City, det vill säga att han inte var ordinarie, men ändå kunde vara en bra inhoppare. För även en bra inhoppare hade varit ett misslyckande sett till den ekonomiska kostnaden! Med facit i hand kan vi konstatera att Balotelli hade en betydligt lägre lägstanivå än så i sig. Alla som trodde att Balotelli skulle misslyckas fullständigt fick helt rätt. Så enkelt är det.

Jag kan visserligen tycka att Balotelli ofta får överdrivet mycket skit. Det är så enkelt att kasta skit på just honom. Det är så många som verkligen hoppas att just Balotelli ska misslyckas vad han än uträttar på fotbollsplanen. Tyvärr uträttade han nästan ingenting i Liverpool. Det går inte att säga annat än att Brendan Rodgers verkligen gav honom chansen. Han fick mycket speltid under säsongens första halva, men inte under den andra. Att han inte fick speltid andra halvan berodde antagligen på att han helt enkelt inte förtjänade det.

Någonting som jag vill betona är att Balotelli alltid såg ut att ge hundra procent på planen. Han har ju ofta blivit anklagad för att inte göra det. I Liverpool var det inte hans arbetsinsats på planen som var problemet. Inte i matchspel, i varje fall. Hur Balotelli skötte sig på träningarna låter jag vara osagt, det är alltid väldigt svårt för oss utomstående att veta. Det var snarare hans brist på spelintelligens och tempo som fällde honom. Det är anmärkningsvärt att han efter så många år inom toppfotbollen fortfarande inte har lärt sig att ta smarta löpningar. Det är många duktiga tränare som har försökt lära honom det. Tempot verkade han också sakna, trots de fysiska förutsättningarna var intrycket att det ofta gick lite för snabbt för honom. Kanske var temposvagheten ett resultat av några år i Serie A, kanske var det i själva verket bara en slags osäkerhet som hade försvunnit efter några mål. Det kommer vi aldrig att få veta.

Balotelli kommer troligtvis aldrig att spela för Liverpool igen. Jag gillar inte att tänka i hypoteser, men tänk om Balotelli hade satt ett par bollar i sin debut mot Tottenham och haft en skadefri Daniel Sturridge bredvid sig hela fjolårssäsongen – vad hade hänt då? Det kommer vi heller aldrig att få veta, uppenbarligen.

Jag tror inte att Milan är Balotellis sista chans. Möjligtvis i en storklubb. Däremot tror jag att klubbar i England och andra delar av i Europa kommer att fortsätta gambla med honom, i synnerhet eftersom hans marknadsvärde bara sjunker och sjunker. Skulle ni blev förvånade om han dyker upp i typ West Ham nästa säsong?