Säsongen är slut och Silly season har dragit igång på högvarv, diskussionerna runt om kring handlar mestadels om hur truppen kan komma att se ut nästa år och hur vi ska bygga vidare för att lyckas i Champions League. Platsen i den mest prestigefyllda turneringen var antagligen säsongens stora mål för Klopp och spelarna, att de lyckades med det var något jag inte trodde innan säsongen drog igång. Under ett svajigt spelår är det såklart många tillfällen som i slutänden påverkar huruvida man når sitt mål eller ej, men när jag ser tillbaka på 2016-2017 är det främst ett mål som fick mig att inse att chansen verkligen fanns där på allvar.
Jag hade precis kommit hem från ett besök på Anfield, där jag med mina vänner fick bevittna en sen Bournemouth-kvittering, när Liverpool skulle resa till Stoke-on-trent för att spela en tuff bortamatch. När jag några få dagar tidigare vandrade ifrån vår hemmaplan, omgiven av besvikna fans, var det känslan av misslyckande som präglade stämningen. Våra övriga konkurrenter hade vunnit, men vi hade släppt in ett onödigt mål som tagit ifrån oss känslan av att det här var året vi skulle nå CL. En poäng på två matcher mot ett lag som Bournemouth var såklart allt annat än godkänt. Stoke borta var verkligen inte den match man önskade sig efter ett sådant snedsteg, att åka dit och hämta tre poäng var nu nästan ett måste. När startelvorna släpptes var vi nog många som stod häpna, visst hade det pratats om att vi behövde vila några spelare, men att se både Ben Woodburn och Trent Alexander-Arnold starta matchen var inte riktigt vad vi hade räknat med. På bänken satt vår brasilianska duo, Coutinho och Firmino, och såg på hur spelet hackade betänkligt under de första 45 minuterna. Att Walters sin vana trogen gjorde mål på oss strax innan halvtid gjorde verkligen att mina drömmar om CL började sväva iväg och i stället började jag fundera över om hur långt det skulle dröja innan alla rykten om Coutinho till Barca präglade sociala medier.
Klopp hade gjort en chansning när han vilade våra två offensiva ess, efter den första halvan av matchen var det så dags att släppa in dem i spel. Halvleken som följde fick i alla fall mig att vädra doften av CL igen. Jag hade ingen som helst tro på en vändning när andra halvleken sparkade igång, men 25 minuter in i densamma kvitterade Coutinho Stokes ledning. 1-1 var ett resultat jag hade tagit och sprungit om det erbjudits mig i halvtid, inte för att det var bra nog, utan för att det kändes som bästa möjliga utfall. Det dröjde sedan bara två minuter ytterligare innan det som jag, idag, ser som säsongens viktigaste mål. Roberto Firmino fick bollen framför sig och från långt håll drog han till på halvvolley. Bollen seglade över en chanslös Stoke-keeper och plötsligt var det vi som var i ledning. Den negativa känslan som kommit över mig i samband med Bournemouths kvittering var, om inte helt så i alla fall delvis, bortblåst och än en gång kändes det som om pendeln svängde över till vår fördel.
2-1-segern mot Stoke kom med sex omgångar kvar, under en period där ligan verkligen stod och vägde. United hade sitt Europa-spel att hoppas på och när vi lyckades hålla dem på avstånd ändrades deras fokus mer och mer mot en chans att nå CL den vägen. Arsenal svajade, men utan det här målet hade deras sena formtopp kunnat orsaka oss en väldig skada. Visst går det att säga att alla avgörande mål var viktiga, för de här tre poängen är lika mycket värda som de tre vi tog mot Watford någon vecka senare, men jag tror att den här segern var viktig mentalt för spelarna. Poängtappet mot Bournemouth kändes uppe på läktaren, jag kan tänka mig att de som sprang runt nere på planen tog det ännu hårdare. Efter att ha tappat nästan hela försprånget på våra konkurrenter behövde vi en boost, en möjlighet att få energi att rida vidare på. Segern i derbyt skulle ha varit den boosten, men det grusades av Joshua King i den 87 minuten på Anfield. Nu var vi återigen i förarsätet, Klopp hade lyckats med sin chansning att vila våra trötta spelare. Jag vågar knappt tänka på hur det här hade slutat om han spelat en sliten Coutinho och denne dragit på sig en skada, det räcker med att se över hur målen kom till i våra avslutande matcher för att se inse att det hade slagit hårt mot våra chanser.
Emre Cans cykelspark mot Watford må ha varit säsongens vackraste mål, men om jag skulle utse säsongens mål är det ingen tvekan om att Firminos praktträff blir mitt val. Det var inte bara en vacker träff, det var ett mål som kom vid ett läge när vi verkligen stod och balanserade på en skör tråd i CL-kampen. Utan det målet tror jag vi hade varit i en helt annan situation idag, men främst var det det målet som fick mig att återfå tron på laget igen. Jag kan få en känsla av att många utanför vår klubb inte riktigt inser hur skicklig Roberto Firmino är, han nämns sällan bland de första när man pratar om våra bästa spelare. Vi som följer Liverpool vet dock bättre, vi har sett hans presspel i offensiven, vi har sett hans smarta anfallsspel och vi har jublat åt hans mål. Oavsett vilka spelare vi värvar i sommar känner jag mig övertygad om att hans namn kommer att stå med i startelvan till nästa säsongs premiär.
Roberto Firmino, 2-1 mot Stoke, det är mitt årets mål, vilket är ditt?
Bra krönika!
Mitt är helt klart Emre Cans, behöver nog inte utveckla vilket jag menar.
Så jäkla klockrent skrivet. Jag tyckte också det direkt kändes som säsongens skönaste seger. På sättet vi vände matchen, det härliga målet och Mignolets supermatch. Håller med om Firmino, även om det oftast är folk utanför LFC som inte inser hans storhet och styrkor. Så finns det fortfarande många inom LFC. Firma Hysén x2 tog ut sina elvor innan premiären, Firmino saknades i båda. Jag hade honom självklart redan då som enda LFC-spelare i Fantasy-elvan 🙂
I slutet av mars kom det en statistikrapport för alla CF i de stora ligorna. Då var Firmino nr 1 i Europa på antal passningar, löpmeter, tacklingar, skapade chanser och sprints. 10a för assist och 57a för mål. Sätt honom på att nöta avslut likt Zlatan i Juventus. Så kommer vi ha Europas mest nyttiga (och en mkt mer effektiv?) anfallare i vår kära klubb.