Senaste nytt

Krönika: Är väntan över?

Min första kontakt med Liverpool FC var när jag köpte en affisch i en leksaksaffär, på den kunde man se det ligavinnande laget från säsongen 1989/1990. De stod uppställda för lagbild, framför dem stod den pokal som segrarna av den gamla engelska förstadivisionen fick lyfta. Jag var ett barn då och sedan dess har jag haft en dröm, en dröm jag delar med många, om att få se mitt Liverpool vinna den där pokalen igen. Det har gått trettio år, men nu är det nära.

Med tretton omgångar kvar att spela har vi ett enormt försprång, större än något lag någonsin haft. Det mesta talar för att Jordan Henderson kommer att få höja Premier League-bucklan mot skyn när den här säsongen är slut. En del av mig vill bara att säsongen ska ta slut, att titeln ska bli klar och att vi ska få fira, för de där nerverna som trots allt finns där, så länge den matematiska risken för att vi ska tappa finns kvar, gnager fortfarande lite. En annan del av mig vill dock att den här säsongen ska pågå för evigt, för det är en fantastisk känsla att se Liverpool spela just nu. Vi har haft säsonger tidigare då vi varit bra, då jag känt att, om vi verkligen får till det kan vi hota United, eller City, eller Chelsea, eller Arsenal, eller vilket lag det nu varit som varit nummer ett. Just nummer ett har vi aldrig varit, inte under min tid som supporter. Vi har varit det i kortare stunder, vi har legat i topp, för att sedan tappa. Men jag har aldrig haft den där klara känslan av att vi är bäst. I år är vi bäst, det spel vi visat upp under de senaste tolv månaderna är på en nivå vi inte varit i närheten av under min tid som supporter. Om det inte vore för att det här kan bli min första titel som supporter hade jag antagligen kunnat njuta än mer av det, av att inför varje match veta att om vi bara gör det vi ska så blir det tre poäng. Det spelar ingen roll hur bra motståndarnas insatser är, gör vi jobbet vinner vi.

Mot Southampton var vi segstartade, den första halvleken var en av säsongens svagaste hittills. Till den andra halvleken kom vi dock uppskruvade, vi visade prov på stor beslutsamhet och med en liten finjustering i mittfältsspelet hade vi snart tagit över matchen helt. När domaren blåste av var det som vanligt. Alisson hade hållit nollan(ett insläppt mål på de elva senaste omgångarna!), van Dijk hade varit omutlig, Henderson hade ägt mittfältet, Firmino hade briljerat med sina passningar och Salah hade gjort mål. Lite grand har det varit så sedan vi gick in i den tuffaste perioden av matchen, nyckelspelarna gör nästan alltid det som förväntas av dem. Man märker att de bestämt sig och verkligen inte tänker släppa in City i toppstriden den här säsongen.

Allra tydligast syns det på Jordan Henderson, han har ju trots allt varit med och missat ligatiteln två gånger, det här SKA bli tredje gången gillt för honom. Just nu lyser han av självförtroende, något som inte minst blev tydligt när han gjorde mål. I stället för att stressa fram ett avslut tog han lugnt emot bollen, väntade ut målvakten och satte bollen i nätet. Efter målet kom den där blicken, blicken som han haft under stora delar av matcherna de senaste månaderna. Beslutsamheten som glöder i hans ögon går inte att ta fel på, efter att ha blivit ifrågasatt så många gånger under sin tid i Liverpool ska han nu bli den förste i vår klubb som får leda laget till en Premier League-titel. Han har varit i klubben länge, han har spelad bredvid Gerrard och haft Carragher skrikandes i nacken. Han vet vad det här betyder för staden och för fansen. Han vet att han blir odödlig om vi vinner. Han tänker vinna.

Media kommer att diskutera om det här är det bästa laget någonsin i Premier League och motståndarfansen kommer att ha mer eller mindre relevanta argument för att just deras gyllene era var bättre. Personligen tycker jag att den diskussionen är helt ointressant, vi är bäst nu och det är det som är det viktiga. Jag har själv varit i diskussioner där jag använt historien för att hävda mig mot andra klubbars fans, inget kan i stunden slå att vara bäst här och nu. Det vore roligt med poängrekord, det vore roligt att gå obesegrade, men det enda som egentligen betyder något är att titeln kommer till Anfield. Att spelarna får kliva in i de öppna bussarna och motta stadens hyllningar. Tretton matcher kvar att spela, vi behöver sju segrar. Gör vi det är trettio års väntan över, drömmen jag haft under hela mitt supporterliv, jag är redo!

LÄmna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Laddar...