För ganska precis tre år sedan var jag på Anfield och såg ligacupmatchen mellan Liverpool och Leeds. Vi ställde upp med ett reservbetonat lag, men lyckades ändå ta en ganska behaglig seger. Efter matchen var det Ben Woodburn som var namnet på allas läppar, han blev vår yngste målskytt någonsin och precis som alla andra på läktaren kände jag att jag fått se några av de första stegen på en klasspelares karriär. Det hade jag också fått, men det var inte Woodburn som tagit de stegen.

Lite i skymundan av den unge walesaren som punkterade matchen var det en annan yngling som fick pris som matchens bästa spelare, nämligen Trent Alexander-Arnold. Han gjorde sina första 90 minuter för Liverpool i den här matchen, bara några veckor efter att ha gjort sin debut, mot Tottenham i samma turnering. Från sin högerbacksplats assisterade han Divock Origi till matchens första mål, få trodde nog då att samma duo skulle ta oss till Champions League-final några år senare. Jag minns att jag stod där på läktaren och nämnde för min far att den där högerbacken som spelade i Liverpool hade gjort en ganska spännande försäsong, men att han såg lite valpig ut. Han var ganska tunn, men man kunde se att det fanns mycket fotboll i honom. Woodburn däremot, att se honom spela såg jag mycket fram emot. Idag återfinns Ben Woodburn på lån i Oxford, där han inte är helt säker på en startplats. Trent Alexander-Arnold har vunnit Champions League och utvecklats till världens bästa högerback. Det är en imponerande resa han bjudit oss på under de här tre åren, för vi har utan tvekan fått vara med på första parkett och se en världsstjärna födas.

Bara några veckor efter matchen mot Leeds skulle vi möta Manchester United borta i ligaspelet, ett United med Ibrahimovic och Pogba från start. Vår ordinarie högerback var skadad, Klopp vände sig till Alexander-Arnold. De flesta tonåringar hade nog blivit knäsvaga av att behöva göra sin första ligastart på bortaplan mot vår största rival, om Trent var knäsvag så dolde han det oerhört bra. Även om han bara var 18 år gammal och alltså inte startat i en ligamatch tidigare gjorde han en fin insats, det blev ingen seger den gången, men han visade att han pallade trycket, att han hade psyket för att kliva in mot spelare som Martial och Mkhitaryan utan att vika ner sig. Just det där psyket har kommit upp flera gånger på senare år, när storheten hos Alexander-Arnold ska förklaras och när man ser tillbaka på hans tid hos oss råder det ingen tvekan om att han hade det med sig från start. Nu blev det bara en start till den under den här säsongen, han fick 45 minuter till höger på mittfältet mot Stoke, men vi hade fått en liten försmak av vad som fanns i honom. Nästa säsong skulle den här raketkarriären ta fart på allvar.

Vi gick in i säsongen 2017-2018 med en skadad Nathaniel Clyne, vår ordinarie högerback, som varit en av de senaste årens jämnaste spelare. I väntan på att han skulle komma tillbaka vände sig Klopp till två tonåringar, Joe Gomez och Trent Alexander-Arnold. Försäsongen hade lovat gott, de såg redo ut, men att de skulle göra det så bra som de gjorde var det nog få som trodde. Redan i kvalet till Champions League 2017-2018 fick vi se att Alexander-Arnold var redo att ta nya steg. Tuff bortamatch mot tyska Hoffenheim, i den första halvleken får vi ett bra frisparksläge. Fram kliver inte Mané, Salah eller Firmino. Fram kliver inte lagkapten Jordan Henderson eller Emre Can. Fram kliver en högerback, som gör sina första minuter i Europaspel. Några sekunder senare har Trent Alexander-Arnold gjort sitt första mål för Liverpool och uppmärksammat fotbollseuropa om att vi har fått fram en väldigt spännande spelare till backlinjen.

Under den första halvan av säsongen litade ofta Klopp på Gomez i ligaspelet, medan Alexander-Arnold startade i nästan alla Champions League-matcher. Mot slutet av säsongen fick Joe Gomez en del skadebekymmer och det gjorde att Alexander-Arnold tog över platsen på heltid och sedan dess har han tittat tillbaka. 102 matcher, fem mål, tjugofyra assist. En Champions League-titel, ytterligare en Champions League-final. En rekordstark andraplats i ligan och idag nyckelspelare i det lag som leder Premier League. Utvecklingen han genomgått sedan matchen mot Leeds är något helt enormt. Det känns nästan konstigt att tänka att det här faktiskt bara är hans tredje säsong som startspelare, det känns som att han varit med längre, men jag tror det hänger ihop med att han redan tidigt fick ta så stor plats. Klopp visade att han trodde på honom och lät honom spela efter sina styrkor redan från första matchen. Ofta har vi fått se unga försvarsspelare komma in med tydliga direktiv att spela enkelt, det direktivet tror jag aldrig Alexander-Arnold haft.

När han slog igenom var det främst offensiven som såg spännande ut, han hade en bra högerfot och det var såklart anledningen till att Klopp gav honom förtroendet att ta den där frisparken mot Hoffenheim, men defensiven kändes lite svajig. Ofta fick Gomez spela till höger i matcher mot lite tuffare motstånd, med Alexander-Arnold fick starta mot lag där vi förväntades att föra spelet. Med tiden har vi dock fått se hur även den defensiva delen av hans spel blivit bättre och bättre, myten om hans svaga defensiv lever till viss del kvar än, men vi som följer Liverpool vet att den är överdriven. Många stora spelare har fått stöta på patrull när de försökt ta sig förbi honom och misstagen har konstant blivit färre och färre. Motståndarfans kan visa hur mycket statistik de vill på att deras backar tacklar mer, Alexander-Arnold är defensivt en riktigt bra högerback. Offensivt, där är han en högerback av sällan skådat slag. Alla assist talar sitt tydliga språk, skulle man räkna in andraassist i fotboll skulle det säkerligen se ännu mer imponerande ut. Tillsammans med Andy Robertson på den andra kanten bildar han världens bästa ytterbackspar och jag tror att en av de första saker våra motståndare försöker analysera innan de ställs mot oss är hur de ska få stopp på leveranserna från från våra kanter.

Idag är Trent Alexander-Arnold en av våra viktigaste spelare, han går från klarhet till klarhet och trots att han bara är 21 år gammal har han hunnit bli en ikon på Anfield. Född i Liverpool, en del av klubben sedan sex års ålder, en spelare som lokalbefolkningen kan relatera till, en spelare vars högsta dröm är vinna titlar med Liverpool, att en gång få bli Liverpools kapten. Det går inte att överskatta betydelsen av att ha en sådan spelare i truppen, i dagens galna fotbollsvärld är det viktigt att få den lokala förankringen som en naturlig del i laget. När Ben Woodburn gjorde 2-0 mot Leeds kunde man se ungdomarna på arenan le lite extra, man kunde höra hans namn sjungas högt. En local lad som presenterat sig, det man såg framför sig då var en chans att få in en spelare från de egna leden i laget igen, tre år senare har vi precis det, även om det inte är Woodburn som står för det. Tillsammans med Salah, Firmino, Mané, Fabinho, Alisson, van Dijk och de andra världspelarna har vi världens bästa högerback i Trent Alexander-Arnold, 21 år gammal, från West Derby i Liverpool. Uppvuxen alldeles i närheten av Melwood. I en fotbollsvärld där spelare kostar miljarder går det fortfarande att uppfylla drömmen om att få vinna Champions League med sin barndoms favoritlag. Steven Gerrard fick göra det. Jamie Carragher fick göra det. Trent Alexander-Arnold fick göra det. Nu återstår det att se om vår högerback får göra det de Gerrard och Carragher aldrig fick, nämligen höja Premier League-trofén. Oavsett om vi vinner i år eller inte kan vi nog vara säkra på en sak, vi har fått se en världsstjärna födas i Trent Alexander-Arnold och om inte skador sätter stopp för hans karriär tror jag vi i framtiden kommer kunna räkna honom som en av de allra största.