I vår serie kring hur vi upplevde minnesvärda Liverpool-matcher har vi idag kommit till vår senaste Champions League-titel, den som togs i Madrid för ett år sedan. En match som, för mig, upplevdes på ett speciellt sätt.

När larmet väl gick flög varje liten tanke på Liverpools match ut ur huvudet.

Den första juni 2019 skulle Liverpool spela final i Champions League, precis som alla andra fans hade jag svävat på moln sedan den sanslösa vändningen mot Barcelona på Anfield. Jag räknade dagarna till finalen och hade planerat hur jag skulle se den i minsta detalj. Först springa Stockholm marathon, sedan hem och duscha, blanda en Gin & tonic, ta på mig matchtröjan och genomlida den enorma spänning det innebär att se en CL-final. Så blev det inte.

Jag vaknade tidigt på morgonen i min hotellsäng i Stockholm, det som väckte mig var en svordom från min fru. Hon hade precis insett att hennes vatten hade gått, vårt barn som var planerat att komma i mitten av juli tänkte inte vänta så länge. Vi visste inte hur vi skulle göra, vi var närmare två timmar hemifrån och hade inte alls väntat oss den här utvecklingen av dagen. Efter några telefonsamtal, besök av ambulanspersonal och diverse rådgivning satt vi i en taxi på väg hem till vårt eget sjukhus. I efterhand har det visat sig att hanteringen av vårt ärende sköttes fel, men det visste vi inte då, vi satt bara nervösa i baksätet av taxin och diskuterade hur vi skulle lösa dagen. Redan då hade jag kopplat bort att Liverpool skulle spela final i Champions League.

Vi kom fram till sjukhuset och fick direkt komma in och träffa en läkare. De kollade hjärtslagen för min fru och kollade hur vårt barn mådde. Utan att säga något till oss hämtade de in ytterligare en läkare, de gjorde ett ultraljudstest, sedan slog de på larmet. När larmet ljöd frös hela jag till is, om jag hade någon liten tanke kvar i huvudet på finalen, så försvann den helt då de tog sängen min fru låg på och körde iväg till akuten. Jag fick springa efter och sedan sätta mig i ett rum, omgiven av läkare, enbart medveten om att vårt barn måste ut, omgående. Det tog bara några minuter, men det kändes som en evighet. Rädslan och ovissheten värkte i hela kroppen. Så kom dom med henne, min nyfödda dotter. Hon lades på en liten brits för att kollas, gav ifrån sig ett litet skrik, sedan sa de: ”Grattis pappa, du har fått en dotter”. Det är omöjligt att beskriva vad som for genom mitt huvud, några timmar tidigare hade jag varit i Stockholm och förberett mig för ett marathon, nu satt jag i en stol på ett sjukhus med min dotter i famnen. Det visade sig senare att när vi kommit in till sjukhuset hade vår dotter haft väldigt låga hjärtslag och därför hade de tvingats till urakutförlossningen. Det hade kunnat sluta väldigt illa, men det gick bra.

Resten av dagen blev, såklart, väldigt speciell. Eftersom hon hade kommit alldeles för tidigt blev vi inlagda på avdelningen för för tidigt födda barn, min fru hamnade till en början på akutavdelningen, eftersom hon behövde vakna ordentligt efter snittet. Så där låg jag, i en sjukhussäng, med en nyfödd dotter på bröstet, i timmar. Efter en stund tittade jag på klockan och insåg att jag nog skulle ha varit i mål, om jag nu hade sprungit mitt marathon. Min fru fick senare kom till samma rum som oss och vi fick börja lära oss hur vi skulle ta hand om vår dotter. Hon var så liten och späd, till en början vågade jag knappt lyfta henne av rädsla att skada henne. Matningen skulle ske via en slang i näsan, då hon var för svag för att kunna äta själv. Det var noga hur mycket man skulle mata och med vilka intervaller. Mitt i en sådan intervall sa min fru ”Börjar inte matchen nu?”. Hon hade rätt, klockan hade slagit för avspark i finalen. Vi hade en tv på rummet, så jag knäppte på den. Jag, som alltid har full koll på startelvor, såg lagen komma ut, utan att veta vilka som skulle spela den största matchen för säsongen.

Vår dotter sov sedan i några timmar och jag såg matchen, men jag kände nästan ingenting. Jag noterade vårt ledningsmål, blev glad, men den där euforin som brukar infinna sig vid ett mål var inte i närheten av att dyka upp. När Spurs började skapa sina kvitteringslägen borde jag egentligen ha varit nervös, men jag kände ingenting. När Origi avgjorde matchen hade jag vanligtvis flugit upp ur soffan, nu noterade jag det mest från sängen där jag låg. Jag såg när Henderson lyfte bucklan, sedan stängde jag av. Jag visste att jag var överlycklig, men jag kände det inte. Inte av den anledningen i alla fall, det som hade hänt tidigare på dagen överträffade allt som hade med fotbollen att göra. Liverpool vann Champions League och det var inte dagens bästa händelse.

Vi fick bo kvar på sjukhuset i en knapp vecka, innan vi fick komma hem. Hemma i soffan, med en sovande fru och barn började jag titta igenom alla klipp från matchen och firandet, nästan en vecka efter att det inträffat. Då kom glädjen, då kände jag det som jag brukar känna när Liverpool vinner stora titlar. Tårarna, kramarna, jublet. Det var lite som att uppleva titeln igen. Första gången upplevde jag den bara fysiskt, den här gången fick jag också uppleva den psykiskt. När allt lagt sig kring paniken och rädslan vid födseln, när den överväldigande känslan det innebar att bli pappa hade satt sig, då gick det att glädjas på riktigt över vår senaste Champions League-vinst. Det dröjde inte länge innan det damp ner ett paket i vårt brevinkast, det var från mina kollegor här på sidan. I paketet låg det en matchtröja, på ryggen stod det nummer 7, Milner. En fin present såklart, dessutom väldigt passande, då vår dotter visade sig vara en riktig kämpe redan från start.

På måndag är det första juni, då firar vi vår dotters ettårsdag. Fullt frisk har hon tagit igen vikten sedan födseln och ser onekligen till att hålla oss igång varenda vaken stund. Segern i Istanbul kommer jag såklart alltid minnas med stor värme, av många anledningar, men den CL-vinst som kommer att väcka mest känslor hos mig blir för alltid vinsten nere i Madrid. Varje gång jag ser klipp från matchen tänker jag på hur det var den där dagen, känslan när jag förstod att allt gått bra och att vår dotter hade kommit. Jag brukar skämtsamt säga att hon kom så tidigt för att hon inte ville missa avsparken i finalen och man kan lugnt säga att hennes liv som Liverpool-supporter, vilket jag kommer påstå att hon är åtminstone tills hon själv kan hävda motsatsen, började på bästa sätt.

Så här minns jag vår senaste Champions League-final, det vore spännande att höra hur ni såg matchen. Var ni på plats? Hur firade ni?