Play off-nederlaget kan mycket väl ha varit Aggers sista match på den stora scenen.

Daniel Agger är fortfarande ”bara” 30 år. Han spelat tio år på professionell nivå men haft fler skador än de flesta. Hans kropp verkade inte längre klara av att hålla sig hel under en PL-säsong, vilket många anar var orsaken till att han lämnade Liverpool, även om han själv menar att det berodde på Brendan Rodgers. Agger har representerat Liverpool och Brøndby i sin karriär. Inga andra. Förutom Danmark, förstås.

Sedan återkomsten till Brøndby har Agger tack vare spel i en fysiskt mindre påfrestande liga haft möjlighet att lägga ännu större fokus på landslagsuppdraget. I egenskap av Danmark lagkapten har han varit deras stöttepelare i detta EM-kval, trots hård konkurrens. Simon Kjær har trots allt blivit en rutinerad mittback, den urstarke Jannik Vestergaard presterar på en hög nivå i Werder Bremen och eftersom Chelsea äntligen lånade ut Andreas Christensen har även han visat sig hålla i Bundesliga.

Det kändes lite vemodigt att se Agger i kvällens play off-match mot Sverige. Han spelade tufft, ibland långt över gränsen, som om han fortfarande spelade i Premier League. Hans passningsspel höll fortfarande god klass och vinnarskallen fanns onekligen där. Däremot fanns inte samma kapacitet att verkligen dominera och även avgöra matcher som en Agger i sina bästa dagar kunde göra. Minns ni hans fantastiska skott mot West Ham? Eller hans mål mot Chelsea 2007?

Målet mot Chelsea påminde mig lite om Zlatan Ibrahimovics första mål i kvällens match på Parken. En intränad fast situation som gick hem. Ikväll stod Zlatan för delikatessen, inte Agger. Ikväll var Zlatan vinnaren, inte Agger. Zlatan vann superveteranernas kamp och Sverige får spela EM nästa sommar. Och kanske var detta sista gången som vi fick se Agger på den stora scenen? Jag tror mycket väl att så kan ha varit fallet.

Vi får buga och bocka för alla fina ögonblick som den fantastiska mittbacken har gett oss.

Spelet, attityden, tatueringen. Agger.