Många har säkert hört det gamla ordspråket ”the enemy of my enemy is my friend”. Det var verkligen så jag kände i kvällens drabbning mellan Manchester United och Athletic Bilbao.

Manchester United är trots allt… Manchester United. Samtidigt kan man väl bara inte låta bli att gilla Athletic Bilbao?

Som många säkert redan vet, vann Bilbao matchen med 3-2. Det var en ytterst rättvis seger. Baskerna sopade banan med United på Old Trafford. En ren överkörning – både på planen och läktaren. På planen blev United utspelade, på läktaren blev de totalt överröstade av de 8000 tillresta baskerna.

Det är fantastiskt vilket lag som Bilbao kan mönstra – särskilt med tanke på deras filosofi. De har byggt en fantastisk trupp och dessutom rekryterat en tränare av världsklass i form av Marcelo Bielsa. Bilbao spelade riktigt bra fotboll på OT; de hade verkligen ett offensivt approach till matchen. De kom till Manchester för att spela ut United. Och de gjorde det. Wow!

Det var en härlig seger för fotbollen i allmänhet och Bilbao i synnerhet. Nu ser jag fram emot returmötet, där ju Bielsas mannar troligtvis kommer att krossa United inför en extremt fanatisk hemmapublik. Ja, deras spel känns delvis som hur Liverpool borde spela.

Samtidigt spelar Fernando Llorente precis så som Andy Carroll borde spela. Eller rättare sagt; som vi alla hoppas att Carroll kommer att spela när han är i samma ålder. Lejonkungen spelade ett ruggigt bra targetspel mot United. Smalling och Evans såg ut som skolpojkar mot den väldige Llorente.

Bästa utespelaren på planen var nog ändå Iker Muniain, som verkligen briljerade. Killen har fotarbete som en kanin och teknik i världsklass. Han känns som en spelare för Barcelona.

Förstås även kul att se deras defensiva kuggar, som Javi Martinez och inte minst Mikel San José. Den sistnämnde var chanslös i konkurrensen i Liverpool, men har fått utvecklats i helt rätt takt sedan återkomsten till Baskien. San José är duktig, men jag vidhåller alltjämt att det var helt rätt av LFC att släppa honom.