Det är ju sjukt vilka rysare Liverpools matcher tenderar att bli. Åtminstone bortamatcherna.

Lördagens 3-2-seger mot West Ham var förstås inget undantag.

Torres fixade 1-0 efter en soloprestation där hemmalagets unga mittback Tomkins inte var med på noterna. Torres ryck, mod, vilja och teknik var för mycket för West Ham-backen.

1-1 kom per omgående genom en oerhört billigt dömd straff – en sådan straff som man bara får på sin egen hemmaplan – när en av hemmalagets minilirare blev ”nerriven” (han föll lätt…) av Carragher. Som om det inte vore nog lyckades debutanten Diamanti slå en regelvidrig straff vilket dessvärre inte noterades av domaren, 1-1.

Sedan gjorde Liverpool det som motståndarna alltid gör – d.vs mål på hörna. Gerrard nickade in Benayouns hörna. Skönt. Då tänkte jag att lagets helvetiska problem i samband med fasta situationer var löst…

… Men icke. Innan första halvlek var färdigspelad hann West Ham göra 2-2, givetvis på hörna. Skrtel var för svag i luften och Carlton ”25 år men fortfarande en talang” Cole gjorde 2-2.

Som tur var tröttnade West Ham rejält i andra halvlek. De sprang och sprang – utan boll – och eftersom de fick två skador i första halvlek kunde de endast byta ut en av sina 10 oerhört trötta utespelare.

Till slut fick Liverpool in 2-3-målet. Inhoppande Babel gjorde för en gångs skull något bra och slog ett fint inlägg som Torres kunde nicka in.

Mina + och – från matchen:

+
Torres. Tillbaka i form.
Insua. Mycket bra första halvlek.
Mascherano. Ägde mittfältet i andra halvlek.
Benayoun. Blixtrade till lite då & då.

–
Defensiva fasta situationer. Fortsatt problematiska.
Reina. Måste visa större pondus i samband med motståndarlagets hörnor.
Carragher. Slarvig och sämre än någonsin. Hade svårt med Cole.