Idag väntar en svår match för Liverpool när man ska ta sig an Arsenal på bortaplan. Vi minns naturligtvis den första ligamatchen mellan lagen den här säsongen när Pepe Reina gjorde ett stort misstag i slutskedet och Joe Cole blev utvisad. Då grinade oturen Liverpool i ansiktet – kanske har man mer flyt idag.

Liverpool väljer att mönstra exakt samma startelva som spelade ut Manchester City.
Nämligen följande lag; Reina, Flanagan, Aurelio, Carragher, Skrtel, Lucas, Spearing, Meireles, Kuyt, Suarez, Carroll.
Avbytare: Gulacsi, Cole, Kyrgiakos, Shelvey, Ngog, Maxi, Robinson.

* * *

Matchen mellan Arsenal och Liverpool slutade 1-1 efter stor dramatik i matchens sista minuter. Liverpool fick två spelare (Aurelio och Carragher) skadade under matchen, vilket gjorde att både Jack ”the lad Robinson” och Kyrgiakos fick komma in. Trots ommöbleringarna som alltså innebar att Liverpool spelade med två tonåringar i backlinjen klarade Liverpool 1-1.

Båda matchens mål gjordes på straff – och på övertid.

* * *

* * *

Man kan säga mycket om Liverpools startelva mot Arsenal, men klart var i varje fall att exakt samma spelare lyckades mosa Manchester City. Det var självklart glädjande att se Flanagan igen – högerbacken som var så stabil mot City. Riktigt skoj att Dalglish vågar satsa på talangerna! Om Benitez/Hodgson hade varit manager är jag övertygad om att Carra hade spelat högerback, och Kyrgiakos tagit hans plats i mittlåset.

Liverpool spelade entusiastiskt, fräscht och ganska offensivt mot Arsenal. LFC-spelarna såg verkligen hungriga ut. Till skillnad från City var Arsenal beredda att bjuda upp till dans i form av en riktig kämpainsats, och de bollskickliga hemmaspelarna gjorde verkligen sitt yttersta för att vinna matchen.

Skadelistan växte under matchen. Redan i den 21:a minuten tvingades Aurelio utgå – in med Robinson. Under en stor majoritet av matchen spelade Liverpool alltså med både Flanagan och Robinson i backlinjen… Men jag tror ärligt talat inte att Johnson och Aurelio hade gjort det ett dugg bättre i just den här matchen. Möjligen att de hade bidragit mer offensivt, men defensivt var ungtupparna riktigt framgångsrika. Faktum är att Robinson kunde matcha speedfenomenet Walcott i snabbhet, och att Flanagan både spelade tillräckligt bra och brutalt för att kunna hantera den mycket skickliga Nasri.

Men när Kyrgiakos kom in istället för Carragher (som tydligen inte blev särskilt allvarligt skadad) i den 62:a minuten befarade jag det värsta… Jag befarade att de klumpiga och långsamma greken skulle orsaka en straff mot de snabba Arsenalspelarna, som ju ofta hade bollen väldigt nära straffområdet. Som tur var fick Kyrgiakos väldigt bra hjälp av främst Lucas och Spearing, vars defensiva mittfältsspel gjorde att Arsenalspelarna i stort sett aldrig fick komma rättvända med bollen mot Kyrgiakos, som istället kunde göra det han är bäst på – nämligen dominera i luftrummet och vara allmänt skräckinjagande.

Jag trodde länge på förlust… Det kändes som sagt som att en Arsenalstraff låg i luften. Men å andra sidan hade Liverpool kontringar – som många gånger var väldigt nära att resultera i väldigt heta målchanser. Så småningom kom också Suarez till ett par riktigt, riktigt bra chanser, men målen uteblev.

Den v-ä-l-d-i-g-t långa övertiden, som till en början var åtta minuter, men till slut blev sammanlagt elva, innehöll två straffar. Först rev Spearing ner en motståndare – straff. En straff som van Persie förvaltade på bästa sätt. Sedan kom det fantastiska; nämligen att Liverpool inte gav upp. Istället kom Liverpool med en rejäl anstormning, där man skapade heta chanser. Först en ytterst farlig frispark (som borde ha blivit straff, tycker jag) och sedan en straff – som Kuyt nätade på.

Matchen slutade 1-1, men med tanke på omständigheterna kändes det som en seger. Att Carroll blev knäskadad med 20 minuter kvar gjorde naturligtvis inte uppgiften lättare, men försvarsskadorna kändes betydligt tyngre, med tanke på den redan befintliga skadesituationen; som tur var lyckades Flanagan, Jack ”the lad” och de andra LFC-spelarna lösa situationen på bästa sätt!

* * *

Spelarkritik:

Reina – Kändes lite virrig ibland, men gjorde å andra sidan en mycket viktig räddning.

Flanagan – Väldigt stark defensiv insats. Gillar att han inte bara ger bort bollen.
Carragher – Stark kämpainsats innan han blev skadad. Trodde ärligt talat att backlinjen skulle få svårare utan honom och hans ledaregenskaper.
Skrtel – En ny toppmatch.
Aurelio – Helt okej det lilla han spelade, men hade vissa problem med Walcotts snabbhet.

Kuyt – En typisk kämpainsats av holländaren. Som vanligt bra mot topplag.
Spearing – Min ”man of the match”. Capello bör ha blivit imponerad.
Leiva – Också riktigt bra. Skickligt defensivt spel där han gav medspelare understöd.
Meireles – Lite obekväm på kanten. Godkänd men kunde förvaltat kontringarna bättre.

Carroll – Var jobbig att möta, men hade svagt understöd när han vann nickduellerna. Som vanligt motarbetad av domaren.
Suarez  – Slarvade otroligt mycket i första halvlek men spelade upp sig. Blev farligare ju längre matchen pågick.

Avbytare:
Robinson – Höll hög defensiv klass mot både Walcott och Arshavin.
Kyrgiakos – Ett gott dagsverke.
Shelvey – Såg lite klumpig och matchotränad ut. Kan bättre.