Boxing day, en klassisk, engelsk fotbollsdag. Seriefinal, tvåan Leicester mot serieledande Liverpool. Det var upplagt för en dramatisk avslutning av julhelgen, men det blev raka motsatsen. När 90 minuter var spelade stod det 4-0 till Liverpool på resultattavlan och det var ett resultat i underkant.

Det tog en minut innan vi hade skapat den första målchansen, strax därefter skarvade Mané ett inspel utanför. Vi tog tag i taktpinnen och släppte den inte, vi lånade inte ut den en enda gång, trots att vi mötte det lag som låg närmast oss i tabellen, på bortaplan. Det såg inte ut som en toppmatch, det såg snarare ut som att det var två lag från olika divisioner som spelade mot varandra. När väl Leicester hade bollen tog vi den helt enkelt bara ifrån dem. Att 1-0 till slut kom kändes ändå förlösande, för det finns alltid en oro över att missade chanser ska straffa sig i slutändan. Idag straffade det sig inte, vi hade råd att bränna lägen, för det kom hela tiden nya.

Under inledningen av den andra halvleken fick man nästan nypa sig i armen, vi spelade en fotboll som var fullständigt bländande. Vi gjorde visserligen inte något mål under den här tiden, men vi kan nog vara säkra på att vi fick Leicester att känna sig fullständigt underlägsna. De lyckades inte ta sig in på vår planhalva, de lyckades knappt ta sig ut ur eget straffområde. Var det inte Firmino som vann bollen var det Keita, eller Wijnaldum, eller Henderson. Rensade de hade van Dijk eller Gomez snart sett till att bollen var tillbaka hos våra livsfarliga ytterbackar. En uppskriven spelare som James Maddison, han som skulle hota oss med sina framspelningar, ägnade sig mest åt efterslängar. Jamie Vardy, som har ett ruggigt facit mot toppklubbar, sprang mest runt och tittade på, när han väl fick bollen hade han två formstarka mittbackar kring sig och kom ingenstans.

Spelarna i vårt lag har ett sådant enormt självförtroende nu, de spelar sig ur situationerna på ett sätt som ser oerhört lätt ut. Självförtroende lyste också James Milner av när det var dags att avgöra matchen. Med sin första bolltouch placerade han lugnt sin straff mitt i målet och Schmeichel fick se sig passerad en andra gång. Skulle vi då slå av på takten och försöka spela av matchen? Nej, nej. Ytterligare två mål kom av bara farten, båda en följd av ett magiskt anfallsspel. Innan matchen var över stod det alltså 4-0 och om Leicester innan matchen hade någon tro på ligatitel så försvann nog den drömmen ikväll.

Vi gör en match där ingen faller ur ramen, där alla presterar på en hög nivå. Visst kan både Mané och Salah göra bättre ifrån sig vid sina avslutslägen, men de är hela tiden i position för ett uppspel och ställer hela tiden upp när det krävs av dem i defensiven. Idag hade de dessutom en Firmino på spelhumör i mitten av anfallslinjen och då spelade det ingen roll att de själva inte ställt in siktet ordentligt. När Alisson fick kliva av premiären skadad kändes det som att det skulle komma att kosta poäng, resultatet blev dock idel segrar. När Fabinho skadade sig mot Napoli hade jag samma känsla, att det skulle kosta segrar, än så länge har vi inte tappat en poäng utan honom. I stället har Naby Keita börjat vakna på allvar, idag gjorde han sin bästa timma i Liverpool-tröjan, han vinner över mig mer och mer för varje match han spelar. Räknar med att få se honom från start även på söndag.

Det har varit snack de senaste dagarna om att Liverpool vill spela med märket som visar att vi vann klubblags-VM, om jag förstått det rätt kommer det att ske på söndag. Då kommer vi ha skrivet på tröjan att vi är världens bästa lag, det är ett sätt att visa det. Ett annat sätt att visa det, som faller mig mer i smaken, det är att stå för prestationer som idag. Det går inte att göra det mycket bättre än det som vi visade upp mot Leicester idag, kan man både underhålla framåt och vara ramstarka bakåt, då behöver man inget märke för att säga att man är världens bästa lag.