När jag satte mig ner för att titta på dagens derby var det med väldigt låga förväntningar på ett bra resultat, jag var spänd på att se några av spelarna, men jag trodde inte vi skulle kunna hota Everton över nittio minuter. Det visade sig dock ganska snabbt att laget som Liverpool ställde på benen inte hade någon tanke på att låta Everton bryta sin jobbiga derbytrend, tvärtom.

Vi inledde piggt, sedan kom en vass chans för Everton, sedan kom en till. Men, mellan Everton och ett ledningsmål stod Adrian, som sin vana trogen spelade stabilt i målet. Min känsla var att vi kanske tilläts ha mycket boll, för att Ancelottis gäng sedan skulle ställa om och ta över. I stället blev det så att de här chanserna var det enda vi fick se av Evertons offensiv idag, för när matchen hade satt sig, då var det inget snack om saken. Vi ägde bollen konstant, när vi väl tappade den tog vi tillbaka den och när de lyckades försöka hota oss med sina långbollar plockades de bort av vårt försvar. Rutinerade Premier League-spelare som Richarlison, Calvert-Lewin och Sigurdsson blev statister i den här matchen, om huvudrollen var det många som stred, innan en riktig liverpoolgrabb snodde åt sig den med båda händerna.

Minamino gjorde en fin debut, där han visade upp ett bra presspel och några gånger var nära att kombinera sig fram till fina chanser. Harvey Elliot var precis lika spännande som han brukar vara när han får speltid, han fick övertag på Digne från start och fransmannen pustade nog ut ordentligt när vårt unga superlöfte blev utbytt. Williams och Larouci gjorde imponerande insatser på ytterbacksplatserna, speciellt den förstnämnde verkar ha studerat sin, några år äldre, konkurrent om högerbacksplatsen väl. Joe Gomez styrde backlinjen briljant. Lallana och Chirivella ägde mittfältet. Men hur bra de här spelarna än var kommer det här för alltid att vara Curtis Jones kväll.

Om man är född i Liverpool vet vad man vad ett derby innebär, har man varit i Liverpool FC sedan nio års ålder har man gissningsvis drömt både en och två gånger om att få vara spelaren som avgör precis en sådan match. Vi kan nog gissa att det i Curtis Jones drömmar sett ut ungefär som idag, att han sätter det avgörande målet, med ett fantastiskt välplacerat skott i krysset. Skottet var så fint placerat att man nästan kunde se när det lämnade foten att det skulle curla in i Pickfords vänstra kryss. Lyckan hos nittonåringen gick verkligen inte att ta fel på. Det är så fint och så oerhört viktigt att vi har de här stunderna fortfarande, då spelarna som kommer från de yngre leden kliver in och tar plats. Vi har fått vänja oss vid att Trent Alexander-Arnold gör det, men nu fick ungdomarna på läktaren se ytterligare en av sina egna bli matchhjälte.

Det säger en hel del om dagens Liverpool att man kan göra den här typen av insatser, där man ställer över i stort sett hela startelvan, men ändå går ut och vinner mot sin värsta rival. Adam Lallana betonade i intervjuerna efter matchen att de redan från första stunden var inställda på att de skulle vinna matchen, trots att många av spelarna var orutinerade och att han själv, som han uttryckte det, nästan kände sig om en barnvakt fanns det en övertygelse hos de som klev in på Anfield att de var bättre än Everton. Vi håller på att bygga upp en vinnarmentalitet som kryper sig neråt i åldrarna. Nu har vi utmanövrerat både Arsenal och Everton i cupmatcher där vi matchat ungdomarna, där såklart omöjligt att veta vad som blir av de här spelarna när de blir äldre, men det som de visat upp hittills gör att framtiden känns väldigt ljus. Harvey Elliot kan slå passningar som ställer en backlinje, vid sexton års ålder. Curtis Jones avgör derbyn vid arton års ålder. Nog är man sugen att se hur bra de är fem år?