Watford fick verkligen lida för den svaga insatsen vi stod för mot Manchester United förra helgen, det var viktigt för oss att ta oss tillbaka in på vinnarspåret igen och det var aldrig någon som helst tvekan om att det skulle bli så. Ett tidigt ledningsmål, ytterligare ett mål strax innan pausvilan och sedan var det bara en fråga om hur många mål vi skulle hinna göra innan domaren blåste av. Det går att glädjas åt mycket i den här matchen, vi höll nollan, Robertson ser mer och mer ut som den vänsterback vi saknat sedan Fabio Aurelio var skadefri, men jag tror vi alla kommer minnas den här kvällen av samma anledning.

Mohamed Salahs insats igår var något utöver det vanliga, från det att han slog in ledningsmålet i den fjärde minuten till dess att han i matchens slutskede dunkade in sitt fjärde mål i nätmaskorna var han i stort sett felfri. Det var en sån där kväll då allting fungerade för honom. Det tredje målet sätter han trots att han knappt får iväg ett skott, det fjärde målet är en retur som suger sig till hans fötter. Watfords försvar var helt knäckt och hade matchen pågått i tjugo minuter till hade antagligen vår egyptiske skyttekung hunnit göra 4-5 mål till. Till de fyra målen kan vi dessutom lägga en fin assist fram till Firminos konstmål. Att Salah efter matchen bad motståndarmålvakten om ursäkt var inte mer än rätt, denne kommer säkerligen att drömma mardrömmar om spelaren som igår sköt sig upp i ensam skytteligaledning.

Det är inte många gånger som en spelare gör fyra mål och får motståndarna att se så stukade ut, men vi har varit med om sådana insatser på Anfield tidigare. Vi behöver inte gå så många säsonger tillbaka i tiden för att komma till Luis Suarez vs Norwich, där han lyckades med precis allt han försökte med. Efter matchen igår var det den insatsen som kom upp i mitt huvud, för frågan är om det inte snart på allvar går att jämföra de här två spelarna med varandra? Det är svårt att jämföra spelare med olika spelstil, i olika upplagor av laget, med olika upplagor av motstånd. Två hundrameterslöpare kan man enkelt jämföra, på tiderna ser man vem som är den bäste av de två. Individuell idrott handlar om att vara bäst i jämförelse med alla andra, i lagidrott handlar det om att man tillsammans med sina lagkamrater ska vara bäst och det gör att jag egentligen inte gillar att jämföra spelare med varandra på det här sättet. Men för att hitta något som är i närheten av Salahs debutsäsong måste man vända sig till Luis Suarez.

Jag tycker fortfarande att den sydamerikanske galningen hade ett bredare register än vår nuvarande storstjärna, han gjorde mål på flera sätt, hade bättre tillslag på fasta situationer och fick dessutom dra ett lite tyngre lass. Inget ont om Sturridge och Sterling, men oavsett hur bra de var under den tiden var ingen av dem i närheten av lika klok som Roberto Firmino. Luis Suarez lyfte fram de två engelsmännen till en nivå de inte varit närheten av tidigare, medan Firmino hjälper till att lyfta fram Salah till de här enorma målsiffrorna. Vem som är bäst av Suarez och Salah är egentligen oväsentligt, det som gläder mig är att vi sitter här bara några säsonger efter det att en spelare som jag aldrig trodde vi skulle få uppleva någons like lämnat klubben och har en ny stjärna på väg mot samma nivå. Salah är som gjord för att spela i Liverpool under Klopp, det råder det inget tvivel om.

Det blir mycket skriverier om målskytten Salah och det är inte så konstigt, det är trots allt bara tre spelare som gjort fler mål i LFC under en ligasäsong än han gjort under den här säsongen och det är långt kvar. Men man får inte glömma att det i dagsläget bara är två spelare i ligan som gjort fler assist än gårdagens fyramålsskytt, en omskriven spelfördelare som Christian Eriksen har en assist mindre och det säger något om vad vi får av Salah. Det han gör måste vara den i särklass bästa debutsäsongen av en spelare i Premier League, fortsätter han sitt måltempo kommer han passera Suarez bästa målsäsong. Till Fowlers bästa säsong är det åtta mål kvar och det är klart, med åtta matcher kvar är det ingen omöjlighet.

Avslutningsvis så måste jag flika in ytterligare en liten hyllning till Bobby Firmino. Vi leder med 3-0, matchen är avgjord, det är tjugo minuter kvar. De flesta anfallare hade tagit det ganska lugnt vid det laget, men inte Firmino. Han är hemma på egen planhalva, springer ikapp en Watford-spelare, sätter in kroppen mellan spelaren och bollen och plötsligt har han skapat en farlig spelvändning. Det jobb han lägger ner, den smarthet han visar när han spelar, det är omöjligt att inte älska en sådan spelare. Nu går vi mot en säsongsavslutning med möjlighet att nå andraplatsen i ligan och en het CL-kvartsfinal att spela mot Manchester City, mellan alla nervpärser gäller det att passa på att njuta. Säsongens Liverpool är en fröjd att se spela fotboll!