Vi behövde ha med oss tre poäng från mötet med Middlesbrough, både för att inte halka efter i toppen och för att få tillbaka självförtroendet i laget. Det vi fick se var en styrkedemonstration av ett lag som uppenbarligen bestämt sig för att visa att de två svagare insatserna på sistone mer varit olycksfall i arbetet än tecken på att vi överpresterat i inledningen av säsongen.

Efter en turbulent inledning av december kom Liverpool in på segerspåret igen efter en oerhört imponerande insats i bortamötet med Middlesbrough. Personligen var jag inte speciellt nöjd med matchens första 45 minuter, det kändes idéfattigt och statiskt, men samtidigt hade vi bra koll på händelserna och, än viktigare, vi hade ledningen. Den andra halvleken var dock en av våra absolut bästa under säsongen hittills, inte bara för att vi gjorde två vackra mål, utan kanske än mer för att vi behöll kontroll på matchen. Våra matcher har varit sluggerfester många gånger, oftast har vi fått in flest slag, men vi har även blottat oss bakåt och misslyckats med att hålla tätt. Igår kändes det mycket mer noggrant i spelet, vi höll fokus i defensiven och värderade situationerna oerhört bra. Det ska sägas att motståndet verkligen inte imponerade, om man bortser från Traore var det inte mycket som oroade vår backlinje. Vi stängde dock matchen på ett sätt vi inte riktigt gjort tidigare, efter 3-0-målet spelade vi av matchen utan att gå bort oss eller slarva i defensiven. Det var precis den typ av insats vi behövde visa efter den senaste veckans kritik. Nollan kändes viktigare för laget än att vi satte ett fjärde mål framåt, med raset mot Bournemouth i färskt minne kändes den prioriteringen välkommen.

Att vi kan göra en match av den här typen utan Coutinho, utan Matip, utan Sturridge, utan Emre Can, det hade jag inte gissat innan säsongen och det gör vinsten än mer imponerande. Nu var inte segern bara imponerande, den var dessutom oerhört viktig. Vi går mot ett derby, där Everton precis slagit Arsenal och genom den vinsten antagligen börjat få en del vind i sina segel. Om vi förlorat mot Boro hade känslan inför den kommande matchen varit allt annat än bra, personligen tycker jag dock att det dragits lite väl stora växlar av våra senaste insatser. Visst, det har inte sett bra ut, men om man går tre månader utan att förlora en match är det inte konstigt om det kommer en reaktion, speciellt med alla omkastningar det varit i startelvan. Man kan inte vara på topp hela säsongen, formsvackor måste få komma. Givetvis ska det kritiseras vid dåliga insatser, men hånande inlägg på sociala medier kan jag tycka är rätt trist att se när säsongsstarten varit över alla förväntningar. Men det är klart, det smärtar när man kommer ner på marken igen efter att ha svävat iväg, det bästa vi kan göra nu är att stötta laget och hjälpa dem att lyfta ordentligt igen. Insatsen mot Boro visade i alla fall med all tänkvärd tydlighet att vi är på rätt väg.

En sak som man tydligt kunde märka igår var hur mycket vi saknat Adam Lallana under dennes frånvaro, jäklar vilken spelare det blivit av honom sedan Klopp kom in i laget. Att han skulle passa bra in i tyskens spelidé kanske inte var så överraskande, men att han, som kanske var vår störste chanssumpare under Rodgers sista tid, skulle bli en poängspelare av rang trodde jag inte. Med tre mål och en assist på de två senaste matcherna har han i allra högsta grad bidragit till att få tillbaka oss på rätt väg igen och saknaden efter Coutinho blir inte alls lika kännbar när vi har honom i den här formen. Offensiven imponerade överlag igår, men att Lallana stack ut var det ingen tvekan om. Med honom i laget tas fler löpningar in i straffområdet, motståndarförsvaren ställs på svårare prov och genast höjer sig dessutom Mané en nivå. Jag hoppas vi bibehåller den formen till derbyt på måndag, en seger där skulle ge oss ett fint avstamp inför den hektiska tiden kring årsskiftet.