Onsdagkväll. Regnväder. Burnley borta. Roterad elva. Gårdagens match hade alla ingredienser för vad som vanligtvis brukar vara en smärtsam förlust för Liverpool. Lägg till att motståndarna gjorde första målet, givetvis på en tilltrasslad fast situation. Det Liverpool som jag vuxit upp med har inte direkt haft som sin styrka att vända matcher vid ett sådant läge, men det verkar som att det är dags för mig att vänja mig vid det nya Liverpool.

På många sätt påminde den här matchen om motsvarande möte förra säsongen, även då roterades det en del och spelades en sen kväll. Jag minns att jag den gången blev nästan chockad över att vi lyckades kriga hem tre poäng, speciellt med tanke på Burnleys sena kvittering. Det har inte varit vårt kännetecken att kunna ta hem den här typen av matcher. Vi visade förra säsongen att vi kan, trots det trodde jag inte på tre poäng på Turf Moor igår, inte när Burnley gjorde första målet. Det har varit så många gånger genom åren som vi tappat poäng i sena matcher mot svårspelade motståndare på den undre halvan, men Liverpool är numera så pass bra att de kan vända på resultaten i såna här lägen. Känslan var att laget lade i en högre växel när den andra halvleken drog igång och det spelade liksom ingen roll att Burnley gjorde det första målet, vi fortsatte att pumpa på och utdelningen kom ganska snabbt därefter. Ett par byten senare var vi i ledningen och även om Burnley hade en kvitteringschans i slutet kändes det hela tiden som att vi hade kontroll på händelserna och var närmare att utöka ledningen än att tappa den.

Det finns en mental styrka i det här laget som jag verkligen gillar, i stället för att man får gamnacke när man hamnar i underläge ger man ytterligare någon procent. En sak som blev väldigt tydlig igår var att man inte längre kan skrämma oss med stora, starka spelare. Jag vet inte hur många gånger jag svurit över att begränsade spelare som Grant Holt, Carlton Cole, Romelu Lukaku, m.fl. fått briljera mot oss för att vi inte haft kraften att stå emot dem. Så är det inte längre. Så är det inte när vi har Virgil van Dijk i backlinjen och Alisson Becker i målet. Det finns en pondus i de två spelarna som verkligen bevisar varför vi betalade så pass stora pengar för dem, de gör en enorm skillnad för oss och deras betydelse för oss går inte att överskatta. Jag tycker personligen att Alisson får lite för lite beröm för sina insatser hittills under säsongen, när det pratas om ligans bästa målvakter kommer ofta andra namn före och kanske är det för att han inte sätts på prov lika ofta som David De Gea, men den senaste veckan har han varit den där poänggivande målvakten som vi alla önskade oss. Mot Everton stod han för en overklig räddning på Gomes nick, den kanske ser ut att gå rakt på Alisson, men det är för att han är snabb nog att hinna dit och har spelförståelsen att läsa situationen i tid. Räddningen igår var även den imponerande, lika imponerande var att han höll bollen i spel, plockade ner den och satte igång anfallet som ledde till 3-1. Mot Everton gav han Alexander-Arnold extra yta genom att snabbt uppfatta möjligheten innan målet. Mot Fulham var det han som snabbt satte igång spelet som ledde till det första, viktiga målet. Det är tre gånger på de fyra senaste ligamatcherna som han varit inblandad i ett mål, samtidigt som han stått för räddningar som man inte kan ta för givna att en målvakt räddar. Jag stod bakom Karius länge, men inser mer och mer vilken enorm skillnad en klassmålvakt som Alisson betyder för ett lag. Vi handlar från den översta hyllan nu, det är inget snack om att det ger resultat.

Det är inget snack om att Burnley försökte skrämma oss igår, deras satsningar i närkamperna var i överkant och gavs det tillfälle att sätta in en smäll så togs det. Joe Gomez fick tyvärr lida av det, hans skada kommer att bli kännbar för oss och prövar truppbredden under säsongens mest hektiska tid. Burnleys hårda spel gav dock inte det resultat jag antar att de ville få fram, vi fortsatte att spela vårt spel och jag må vara partisk i den här frågan, men för fotbollens del var det bra att vi fick gå segrande ur duellen. Vi vann matchen för att vi var ett bättre lag, men vi vann också matchen för att vi inte lät dem skrämma oss. Det är karaktär i säsongens Liverpool, en förändring i attityd från tidigare år. Burnley kunde inte slå oss på ren fysik, det var vi för starka för och efter att ha sett oss förlora den här typen av matcher så många gånger genom åren var det en fröjd att få se oss ta tag i taktpinnen och spela hem tre viktiga poäng. Ska vi hänga med City i toppen kommer vi behöva vara enormt bra på att hitta vägar att vinna matcher, precis som vi gjorde igår. På lördag väntar ytterligare en svår bortamatch, mot ett Bournemouth som säkerligen kommer att ta sig an oss på ett annat sätt än Burnley. En svår bortamatch, på en arena där vi gått på pumpen tidigare. Tre poäng där och City hamnar under press inför matchen på Stamford Bridge, det vore väl rätt trevligt?