Tio omgångar in i Premier League kan vi stoltsera med nio segrar och ett oavgjort resultat. Det är inget annat än en fantastisk inledning och ger oss ett försprång på sex poäng till vår störste konkurrent om titeln, Manchester City. Man hamnar inte i en sådan position utan en tro på sitt spel och en attityd att man aldrig ger upp. Just det att aldrig ge upp är något som Sadio Mané verkar ha gjort till sitt motto.

När vi spelade på Anfield mot Leicester nyligen höll vi på att åka på en jobbig poängförlust, vi hade dominerat spelet, men inte lyckats punktera matchen. I stället åkte vi på ett onödigt kvitteringsmål och såg ut att förlora två av de så viktiga poäng som stod på spel. Matchen led mot sitt slut och på planen fanns många trötta ben och huvuden, två ben som dock inte var det minsta trötta var de som satt på Sadio Mané. Han hade inte givit upp segern, tvärtom. I en situation som egentligen inte var någon målchans pressade han Leicesters försvarare till misstag, deras koncentration brast för en tiondel och vår senegales var genast där och högg. Ett försvararben fälldes ut, kontakten var tydlig och Mané gick i marken. Domaren hade inget annat val än att peka på straffpunkten. James Milner gjorde som han brukar, nämligen mål, och återigen var vi i förarsätet.

Igår var det dags igen. Hemmaplan. Spel mot ett mål. Ändå 1-1 och stor frustration. Tottenham var pressade, men var bara tjugo minuter från att ta en poäng. Dags för Sadio Mané. Han kämpar sig fram i en situation, men tappar bollen. 75 minuter in i matchen, efter att ha slitit hårt, hade det varit lätt för honom att frustrerat stanna upp och låta Aurier springa iväg med bollen, men så fungerar inte Sadio Mané. Mané ger inte upp. Han hann knappt tappa kontrollen på situationen förrän han var tillbaka in i den och snabb som han är tog han sig in mellan Spurs vilsne högerback och bollen. Det som var tänkt som en rensning från Aurier blev till en spark över benen på Mané och straffen var lika solklar som det följande målet var rättvist.

Två raka hemmamatcher har vi varit på väg att tappa onödiga poäng, men har räddats av Manés ihärdiga slit. Han får beröm för mycket och alltid välförtjänt, utvecklingen han gått igenom de senaste säsongerna är enorm, men utöver all teknisk briljans och spelskicklighet är det ibland lätt att glömma vilken kämpe vår nummer tio blivit. De här två straffarna kommer ur situationer som är över, som egentligen inte ska bli målchanser, men han ger sig inte. Med sin snabbhet och styrka gör han det jobbigt för försvararna och när matcherna närmar sig slutet och hjärnorna blir trött är det lättare att stressa fram misstag, speciellt i matcher där vi legat på och pressat. Att som trött försvarare ställas mot Sadio Mané måste vara en mardröm, situationerna är aldrig över, inte förrän bollen är långt borta från straffområdet kan man slappna av och man dräller lite med den kan man vara säker på att han kommer som skjuten ur en kanon och straffar en. Det är som att han kan känna doften av ett försvarsmisstag och vet precis när han ska hugga för att få ut det mesta av situationen. En väldigt bra egenskap.

Det är många som förtjänar beröm för sina insatser igår, Fabinho, Henderson, ytterbackarna, van Dijk, ja, egentligen kan man räkna upp hela elvan. Jag kan dock inte låta bli att fastna lite extra för Mané, för det är precis den attityden han visar som symboliserar dagens Liverpool. Man slutar aldrig springa, slutar inte kämpa, även bollar som kan verka förlorade är värda att slåss för. Man ger aldrig upp! Även om segrar är på väg att glida oss ur händerna finns det en chans ända fram till domaren blåser av. Två hemmamatcher i rad har det givit oss segrar. Tio omgångar in, nio vunna matcher, en oavgjord. Sex poäng ner till Manchester City. Liverpool och Sadio Mané har fått en bra start i det marathonlopp som ligan är och de andra lagen kommer att få springa väldigt snabbt för att komma ikapp, för vi stannar inte!