Efter vad som känts som tidernas längsta landskampsuppehåll är det äntligen dags för riktig fotboll igen. Matcherna mot Bayern och Fulham tog på krafterna, gissningsvis både för spelarna och för oss supportrar, så en liten vilopaus gjorde inte så mycket, men nu har det snart gått två veckor sedan James Milner slog in straffen mot Fulham och tog oss tillbaka upp i toppen på Premier League. Ligan ska nu inte bara dra igång igen, det är nu den ska avgöras. Varje poäng kommer att vara extremt viktig, möjligheterna att ta igen förlorad mark blir färre och färre.

Vi närmar oss sommartid nu, något som vi pollenkänsliga redan märkt av med stor tydlighet. Så många gånger de senaste åren har det här varit en tid att spela av för Liverpool. Vissa säsonger har man haft häng på en plats i Champions League, vissa säsonger har vi varit i en sits där vi fått försöka hålla vår Europa League-plats. Ofta har det varit så att man greppat efter halmstrån. ”Om bara Arsenal förlorar tre av de fyra kommande matcherna och vi går rent, då är vi bara två poäng bakom.” Väldigt sällan, för sällan, har det varit som det är den här säsongen. Vi står i centrum för avgörandet av de två viktigaste turneringarna som vi deltar i, för med två månader kvar av säsongen har vi en realistisk chans att ta hem både Premier League och Champions League. Vi är kanske inte favoriter till någon av titlarna, men är inte heller osannolikt att vi spelar för två titlar ända in i maj. Det har såklart varit spännande att spela för en fjärdeplats också, men det här är något annat. Vi går in i en kamp mot Manchester City om att vara bäst i England, under en säsong då engelsk klubbfotboll är starkare än på länge och engelsk landslagsfotboll är på frammarsch. Den här tiden på året brukar vi främst vara åskådare, kanske med förhoppningen om att i enstaka matcher störa topplag och påverka slutstriden. Nu är det oss blickarna är riktade mot, jag kan inte minnas senast det skrevs och diskuterades så mycket kring Liverpool. Media spekulerar och diskuterar, våra supportrar hoppas och motståndarnas supportar lägger både tid och kraft på att förklara hur irriterande vi är. Vi engagerar och vi engagerar många.

En poängs ledning, en match mer spelad, det är såklart en otroligt tunn ledning och allt annat än att City kliver upp på toppen igen vore en överraskning. Vi går in i en tid med flera svåra matcher, samtidigt som deras spelschema ser klart överkomligt ut. Kan vi dock fortsätta bygga en segerrad över de kommande omgångarna kommer snart City att få det kämpigare, de har fortfarande tre fronter att fokusera på och att ställa om både fysiskt och mentalt mellan matcherna är inte alltid så enkelt. Kanske kommer de i slutändan att stå som segrare, oddsen är trots allt på deras sida, men vi är med i kampen. Det kommer fortsätta att vara spännande att följa varje startelva som släpps timmen innan avspark, Klopp kommer fortsätta att matcha det lag han tycker är bäst för dagen i omgång efter omgång. Det kommer inte att luftas reserver eller vila nyckelspelare i onödan. Medan många rubriker kring de andra lagen handlar om vad de ska göra till nästa säsong, hur mycket pengar de ska värva för, vilka plaster de behöver förstärka är det för oss här och nu som gäller. Livsviktiga ligamatcher på helgerna, avgörande CL-kamper under veckorna. Det är annat än att slåss med Arsenal om chans till fjärdeplatsen.

Klopp har, med god hjälp av spelarna och ledningen, tagit oss till den sits som vi trånat efter så länge. Vi har från vår femteplats kunnat se Chelsea, City och United kämpa om titeln, vi har fått se de stora namnen på marknaden ryktas till dem. De har stått högst upp på täppan och försökt knuffa ner varandra, medan vi desperat jobbat för att klättra uppåt. De gånger vi trott att vi var på väg upp har vi stött på motgångar, har det inte varit förluster i matcher har det varit spelare som lämnat. Alonso, Mascherano, Suarez, Sterling, Coutinho, alla har de lämnat oss av olika anledningar, men de främsta anledningarna har varit att de önskat något mer. Vi har inte varit slutstationen, vi har inte varit laget som spelat om de stora titlarna. Spelarna har valt bort att komma till oss, har det inte varit för att vi inte är i Champions League har det varit för oss att vädret varit för dåligt eller att flickvännen inte önskat flytta med. Anledningarna att inte komma till oss har varit olika, men som supporter har det smärtat att se de spännande namnen hamna på andra håll. Några säsonger har vi stuckit upp, bara för att säsongen efter tappa mark igen. Nu är det vi som står stadigt där uppe och bröstar upp oss i en uppgörelse med de största. Jag tror det är få av oss som funderar över vilka spelare som ska värvas i sommar, tankarna ligger snarare på nästa match. Vilka spelare som är i klubben nästa säsong är just nu helt oväsentligt, det är spelarna som ger sitt allt för Liverpool den här säsongen som är de enda som betyder något nu. Oavsett om man gillar Adam Lallana, Jordan Henderson, Dejan Lovren eller Joel Matip så kan de hjälpa till att fylla vårt troféskåp innan våren övergår i sommar.

Det är nu det ska avgöras, med start hemma mot Spurs på söndag. Kanske blir vi titellösa, kanske har City båda händerna om pokalen redan i mitten av april, kanske skräller Porto och krossar vår CL-dröm. Kanske blir säsongens sista matcher helt ointressanta. Men det kan också vara så att den här våren blir något vi fans aldrig kommer att glömma och i det läget har vi inte varit många gånger under de trettio år som jag följt Liverpool. Så låt oss hoppas på att vi fortsätter vara laget det pratas om, låt oss hoppas att det fortsätter vara oss som de andra lagens supportrar stör sig på, låt oss hoppas på att City får känna flåset i nacken och falla under pressen. Hur det än går, det är en härlig tid att vara Liverpool-supporter, man börjar kunna ana den där gyllene himlen i slutet av stormen, som vi sjungit om i alla dessa år. Sjunger vi högre kanske vi snart är där!