Hylla den som hyllas bör.

[democracy id=”13″]

Naby Keita gjorde ingen vidare insats mot Atletico Madrid och fick befogad kritik här på Totaal Liverpool. Han gjorde visserligen ett snyggt mål mot Atletico, men han visade även prov på tillkortakommanden i spelet utan boll, vilket fick stora konsekvenser i form av baklängesmål.

Nu har jag sett matchen mot Manchester United tre gånger. Två gånger i repris. Det som blivit tydligare för varje gång är vilken bra match Keita stod för. Hela mittfältet var bra, men Keita tillförde en annan dimension än Henderson och Milner, han kompletterade de hårt jobbande engelsmännen på ett utmärkt sätt.

Keita tog vassa löpningar, vann lösa bollar, vann dueller och skapade massvis med oreda hos United. Detta trots att han fick motta flera tuffa smällar varav den tredje resulterade i rött kort för Pogba och ett byte för Keita.

Det går med lätthet att argumentera för att Keitas svagheter inte blottades mot United. Motståndet var helt enkelt för dåligt. Det var ingen tight match eller ställningskrig som Atletico-matchen var. Samtidigt kan man inte blunda för att Liverpool oftast inte går stenhårda bataljer utan snarare brukar ha klara spelmässiga övertag – och då kommer Keitas kvalitéer till stor användning. Det tyder också på stor mental styrka att kunna studsa tillbaka så snabbt efter att ha blivit utbytt i halvtid.

Med den starka insatsen mot United visade Keita att han är en seriös utmanare till en av mittfältsplatserna i startelvan, i synnerhet i matcher mot sämre motståndare. Mot de allra bästa lagen, som Atletico trots allt väl får betraktas tillhöra, har han dock alltjämt mer att bevisa i spelet utan boll.