Första gången jag såg Joe Gomez 2015 så gjorde han avtryck direkt. Det här var en riktigt stark passningsspelare, förlorade sällan bollinnehavet och hittade alltid en medspelare, något av en nyckelingrediens i ett Brendan Rodgers-lag. Då profilerades han som ännu en ung spelare för framtiden, men för mig var han redan given. Han var vår bäste back med boll och det var något jag länge trånat efter. Då kom första motgången, skada, ingen fotboll på ett år och snabbt förpassas man i fotbollsvärlden till glömskans korridor. Återhämtningen dröjde egentligen till förra säsongen, då omsprungen på sin position av nästa lovande stjärnskott TAA. För det är ju så det fungerar i en fotbollsvärld där du kan gå från hjälte till syndabock på en månad, missa ett helt år är förödande för hur vi betraktar spelare. Gomez valdes trots det till förmån för TAA under stora delar av säsongen, han var defensivt stabilare, gjorde debut i A-landslaget och var högaktuell för VM när nästa skada och motgång inträffade. Återigen placerades Gomez in i ett glömskans fack, dit få faktiskt återvänder från en andra gång, den troliga destinationen när karriären stagnerar på det viset är att man säljs eller lånas ut. Så var det här dödsstöten för Gomez Liverpoolkarriär? Han ville annorlunda och utnyttjade sitt eget missade VM-äventyr till att komma tillbaka starkare och att vara helt redo för en ny säsong.

Kan verkligen små tillfälligheter i en karriär vara skillnaden mellan att växa ut till en hjälte eller blekna som en average Joe? Väl hårt kan tyckas att beskriva en spelare med landslagsmeriter från i princip varje årskull som något medelmåttigt. I relativa termer gällande Liverpool 2018/2019 så var han dock förmodligen en av få spelare i truppen inför säsongen som inte ens var ett  självklart andraval. Hans mångsidighet skulle alltid ge honom speltid, men definitivt inte på den scen och roll vi nu bevittnar. Från att skadorna hade gjort honom till en marginaliserad rotationsspelare gavs han chansen som mittback i Premier League brevid Van Dijk, och som han tagit den.  Vi talar inte längre om ett mer defensivt och stabilt alternativ till orutinerade Alexander Arnold på en flank, vi talar potentiellt om lite sandpapper från att äga en modern stabil mittback för det nästa decenniet, vars frukter vi helt oväntat redan börjat skörda.

Endast 21 år har han tagit sig tillbaka till scenen. Som narrativet utspelas så gavs han egentligen endast chansen efter andras olycka, skador på Lovren & Matip. Men sanningen är att han givit sig själv chansen att vara redo efter sin egen ständiga olycka. För det har säkerligen krävts en stor del beslutsamhet och tålamod att ta sig hit. En del hävdar att man skapar sin egen lycka, att man är sin egen lyckas smed. Befängt för många som vandrar i verklig storm, men nödvändigt som drivkraft för att fortsätta hålla kurs mot sitt mål. Återigen har han spelat sig tillbaka till landslaget. Är han ännu en hjälte skapad för oss i vårt sikte på de högsta höjderna? Låt oss hoppas. Det är i alla fall klart att han inte lägger sig ner och dör i motgång, han klättrar tillbaka. Vår nummer 12 är ingen Average Joe.