Segertåget fortsätter, med gårdagens trepoängare mot West Ham är vi bara fyra segrar från att vinna den titel vi alla trånat efter i trettio år. Historia är på väg att skrivas, rekord slås på löpande band, vi får uppleva något vi aldrig varit i närheten av tidigare. Det är lätt att bli fartblind och glömma bort att njuta av resan, därför kände jag att gårdagens påminnelse om hur det kunde vara att se det gamla Liverpool var ett välkommet uppvaknande.

Vi var storfavoriter att vinna matchen mot West Ham och satte programenligt ledningsmålet ganska tidigt i matchen, under det senaste året har vi ofta kunnat räkna med att det målet skulle räcka för att ta tre poäng. Jag kände själv när jag satt i soffan och såg matchen att när väl Wijnaldums nickade hittade in i nätmaskorna bakom Fabianski var det klart, tre poäng till in på kontot och ett steg närmare titeln. Det har tagit lång tid för mig att nå dit, känslan att bara vi tar ledningen så är det lugnt, inga kan såra oss. Vi har blivit mästare på att spela av matcherna, antingen genom att behålla uddamålsledningen eller öka på den när motståndarna blottar sig under kvitteringsjakten. Så blev det inte igår, i stället blev det som det så ofta blev innan Klopp fick ordning på laget. West Ham kvitterade nästan omgående och trots att vi hade stort bollinnehav skapade vi inget av värde innan halvtid.

Vi fortsatte att äga boll under andra halvlek, men från ingenstans, ur ingenting, tog Hammers ledningen. Hur många gånger har vi inte sett det genom åren? En match som bara ska vinnas, som på något sätt lyckas glida oss ur händerna. Värt att lägga på minnet är att det var en måndagsmatch också, där vi under många säsonger hade ett bedrövligt facit. Under en kort stund kändes det som förr i tiden, vi släpper ju inte in mål på det där sättet längre, vi sätter oss inte i sådana situationer. Vi slappnar inte av, tappar inte koncentrationen i defensiven. Men, även om det såg så ut under en kort stund är vi inte gamla Liverpool längre, vi är ett nytt lag och många gånger har vi här skrivit om den tro spelarna har på sig själva och laget. Man viker inte ned sig när det går emot, tvärtom växlar man upp. Salahs kvittering må ha varit en tavla av Fabianski, men det målet hängde i luften, det handlade bara om när det skulle komma, inte om det skulle komma. Manés avgörande mål dröjde en liten stund, men inte heller det kom som någon överraskning. Det var inga vackra mål, men de var en konsekvens av målmedvetet anfallande och då kommer till slut chanserna.

Det gamla Liverpool hade dock kunnat tappa det här ändå, trots vändningen. I slutet av matchen kom ytterligare en chans för West Ham, ett friläge, men en av grundbultarna i det nya Liverpool är Alisson Becker. Det är en ynnest att ha världsklassanfallare, som gör de mål som behövs och det kommer vara Sadio Mané som ses som matchvinnare i den här matchen, men det är inget snack om att brassen längst bak ska ha en stor del i berömmet efter matchen. Igår var backlinjen inte riktigt påkopplad och det gick att märka en saknad efter en skadad Jordan Henderson på mittfältet. Därför blev det fler baklängesmål än vi vant oss vid i år, men när segern skulle bärgas gjorde det inget att vi brast i koncentrationen, Alisson räddade oss.

När Klopp kom fick vi se flera matcher av den här typen, där man byter ledningar fram och tillbaka. Ibland vann vi, ibland tappade vi poäng. Man kunde aldrig slappna av, tvärtom var man genomsvettig och satt med hjärtat i halsgropen fram till slutsignalerna. Ibland är det bra att bli påmind om hur det var förr, så att man verkligen kan uppskatta hur det är idag. Visst är det roligt med målrika och spännande matcher ibland, men om det ser ut så här ofta tappar man poäng. Att vi idag klarar av att spela hem säkra, tråkiga segrar är en nyckel till att vi är så pass överlägsna serieledare. Fyra segrar till, sen kan vi fira.