Idag är det fyra år sedan vi värvade en av de senaste säsongernas mest omdebatterade spelare, en spelare vars agerande många gånger rört upp heta känslor hos oss fans, som varit nere på botten och vänt, men som snart kommer tillbaka från ett världsmästerskap med en silvermedalj och en plats i världslaget i bagaget. Idag firar vi fyra år med Dejan Lovren.

En efter en börjar de komma tillbaka från semestern, Salah och Mané gjorde sina första minuter mot City härom dagen, men för de som gick längst i turneringen återstår fortfarande några dagar av semestern. Allra längst gick, som bekant, Dejan Lovren med sitt Kroatien. Efter en mycket fin turnering föll man i finalen och kan se tillbaka på sitt bästa mästerskap någonsin, Lovren själv kan se tillbaka på sitt kanske bästa halvår någonsin. Sedan van Dijk klev in i Liverpools backlinje som den naturlige ledaren har den tidigare hackkycklingen Lovren visat upp ett fint försvarsspel. Han har spelat enklare, med större pondus och självsäkerhet än tidigare, något som kändes väldigt avlägset efter den katastrofala insatsen mot Tottenham tidigare under säsongen. När han tidigt byttes ut efter att nästan egenhändigt givit bort möjligheten till poäng var vi nog många som trodde att vi sett det sista av kroaten i Liverpool-tröjan, men det visade sig vara fel. Precis som många gånger förr tog sig Lovren tillbaka och är återigen ett givet namn i startelvan.

Lovren kom till klubben samma fönster som Luis Suarez lämnade för att gå till Barcelona, säsongen efter vår titelkamp med Manchester City. Många var tveksamma till värvningen redan på förhand, priset var högt och han hade haft en ganska svajig karriär, utan den jämnhet som många önskar se hos en mittback. I sin första match fick han bilda backlinje med Glen Johnson, Martin Skrtel och Javier Manquillo, med Mamadou Sakho och Kolo Toure som avbytare. Det blev en säsong där försvarsspelet ofta kritiserades, inte sällan var det just Lovren som sågs som den stora syndabocken och det laborerades ganska frisk för att hitta den rätta lösningen. Min känsla då var att Lovren väldigt gärna ville vara den där stora ledaren och härföraren, han nämnde själv i intervjuer innan säsongen att han var en spelare som hördes mycket i försvaret. Han ville mycket, men kom fel in i det. Misstagen från den säsongen har gjort att Lovren fått jobba i uppförsbacke i sin karriär i Liverpool, även om han gjort många bra matcher har de där plumparna funnits med i bakhuvudet hos oss supportrar. Kanske har han blivit extra hårt dömd, fått skit för sådant som andra kommit undan med, men känslan har länge varit att han har ett misstag i sig.

22 oktober 2017 var dagen då åtminstone jag trodde att jag sett Lovren i vår tröja för sista gången, efter två rejäla misstag och ett överlag väldigt osäkert agerande plockade Klopp av honom redan i den 31:a minuten i bortamatchen mot Tottenham. Det som följde matchen vet säkert alla, Lovren fick motta hot både mot sig själv och mot sin familj. Om han tidigare varit ifrågasatt var han nu i stort sett uträknad. I omgången efter fanns han inte med i truppen, mot West Ham veckan därefter fick han spela tre minuter, hemma mot Chelsea var han inte med i truppen. I bortamatchen mot Stoke i slutet av november var han dock tillbaka, där blev det seger med 3-0 och det skulle dröja till den tionde mars innan han var om att förlora en ligamatch för Liverpool igen. I januari kom van Dijk in och tillsammans med honom bildade han ett tryggt mittbackspar. Joel Matip, som sågs som Liverpools starkaste försvarskort inför säsongen, saknades inte nämnvärt under sin skadefrånvaro. Enstaka misstag kunde dyka upp, men inga stora, däremot blev de riktigt stabila insatserna fler och fler. Han använde sin passion på rätt sätt och var en vital del av det lag som tog sig hela vägen till Kiev. Dejan Lovren hade lyckats vända sin Liverpool-karriär och fick kröna säsongen med en fin insats i Champions League-finalen, VM-framgången som följde var såklart ytterligare ett kvitto på att han är på rätt väg i sina karriär nu.

Jag är imponerad över hur han lyckats hålla sig kvar. Från startelvan i debutmatchen är det bara fyra spelare kvar i truppen, Simon Mignolet är på väg bort och Daniel Sturridge är idag i bästa fall en inhoppare, sen har vi kvar Lovren och Jordan Henderson. De har inte helt olika karriärer Lovren och vår kapten. Båda har varit kraftigt ifrågasatta, båda har kommit igen och kämpat sig till en ordinarie plats, båda är bland de första som får motta kritik i samband med en dålig insats av laget. Kanske är det så att de inte har den rätta spetsen för att spela i ett lag med de allra högsta ambitionerna, men på något sätt lyckas de bevisa för tränare och lagkamrater att de har en viktig roll att spela och fortsätter med det trots att det kommer in nya spelare varje sommar. Dejan Lovren själv sade att han förtjänade ett erkännande som en av världens bästa försvarsspelare, jag skulle säga att det beror lite på hur många man ska ta med på den listan i sådana fall, men en sak är säker, Dejan Lovren förtjänar vår respekt. Hans sätt att komma tillbaka efter misstagen imponerar stort på mig och att han går ut i sociala medier och stöttar Loris Karius, som går igenom en liknande period som kroaten tidigare var med om, är något som jag gillar att se.

Lovren kommer nog aldrig att vara den där mittbacken som får mig att känna ett lugn och kanske är det så att den här säsongen inleds med något misstag och får snacket om honom att börja igen, men när han kommer tillbaka från världsmästerskapet gör han det som en given del av vårt mittlås. Lovren och van Dijk är de som ska hjälpa Alisson att hålla tätt under säsongen. Omgivningen jämfört med ligadebuten 2014 har förändrats rejält, från Mignolet, Manquillo, Skrtel och Johnson till Alisson, Robertson, van Djk och Alexander-Arnold/Clyne. Den förändringen spelar säkerligen in en hel del i Lovrens utveckling, men det säger också något om kroaten att det är just han som är kvar. Han verkar ha en orubblig tro på sig själv och efter fyra år i Liverpool skulle jag säga att hans aktier aldrig stått högre än idag