När det var dags för lottningen inför gruppspelet i Champions League minns jag hur skönt jag tyckte det var att vi var ett av lagen som låg i en av skålarna. Vilka vi skulle lottas mot var egentligen inte det viktigaste, det viktigaste var att vi återigen tagit plats i finrummet. Mina förväntningar på turneringen var mycket låga. Nu står vi här i början av maj och kan se fram emot en stundande final. I Champions League. Mot Real Madrid.

Jag hade egentligen bara ett krav på Liverpool i spelet i Europa i år, det var att vi skulle visa att vi hörde hemma i Champions League. Senast vi var ett av lagen i gruppspelet hade vi problem att slå de svagaste lagen och när vi ställdes mot Real Madrid var det spelare på darriga ben som gjorde vad de kunde för att hålla siffrorna nere. Några idéer om ett eget spel fanns inte, det var nästan så att vi bad om ursäkt för att vara med. Vi fick ett välförtjänt respass redan i gruppspelet. Den här gången ville jag att vi skulle visa bättre inställning, om det betydde åttondelsfinal, kvartsfinal eller en tredjeplats i gruppen var inget som jag funderade över när bollarna började dras ur skålarna. Nu fick vi en ganska behaglig grupp och det var först då jag började fundera över chanserna i ett slutspel. När spelet började stod en sak klar tidigt, den här gången skulle inte Liverpool spela turneringen på motståndarnas villkor, den här gången skulle vi vara Liverpool, både hemma och borta. I Moskva, Sevilla och Maribor. I Porto. I Manchester. Vi var i allra högsta grad Liverpool även nere i Rom.

Att gå in i en match med tre måls ledning är säkerligen speciellt, hur mycket ska man våga kliva framåt? Hur avvaktande kan man spela utan att bli för passiva? Jag var väldigt nervös inför matchstart, det blev inte mycket bättre av att se Roma ta kommandot. Samtidigt vet vi vi det här laget att om vi får en chans brukar vi ta den. I Rom var det Sadio Mané som både fick och tog chansen. Hans mål gjorde att jag kunde slappna av, i några minuter, sedan lyckade vi bjuda in Roma i det hela igen. Pulsen fick aldrig riktigt gå ner. Till slut blev segern hyfsat stabil, även om slutsiffrorna skrev till 4-2 i Romas favör var de aldrig nära att få kontakt på riktigt. I kroppen kändes det hela tiden som att det var på väg att komma ikapp, men så här dagen efter inser jag att det nog inte var så nära ändå. Vi gjorde inte någon större insats, men vi gjorde en tillräcklig insats för att ta oss till finalen i Kiev. Karius räddade det som behövde räddas, när blåste som hårdast kring backlinjen var van Dijk den ledare vi behövt under så många år. På mittfältet sprang Henderson och Milner tills benen inte bar dem längre. En sådan dag gör det ingenting att Alexander-Arnold är under isen, att Lovren svajar och att anfallstrions presspel inte har samma glöd som tidigare. Roma gav det en chans, men räckte inte hela vägen. Återigen tar vi oss vidare en omgång för att vi är bättre än vårt motstånd. Vi var bättre än Hoffenheim i kvalet, vi var tveklöst bästa laget i vår grupp, vi var klart bättre än Porto, vi var bättre än City och vi var bättre än Roma. Oavsett vad som sägs om domarinsatsen i Rom är vi otroligt välförtjänta finalister i den här turneringen.

Det är svårt att sätta ord på känslorna från gårdagens match, men jag vet samtidigt att jag inte behöver sätta ord på dem. Ni kände dem också. Nervositeten. Glädjen. Lättnaden. Euforin. Vi har törstat efter framgång, vi har fått se spelare som Suarez och Coutinho lämna klubben för att få en chans att vinna de stora titlarna. Vi har fått se våra toppkonkurrenter turas om att plocka hem ligapokalen. När det väl har kommit till avgörandet i de stora matcherna har inte vi varit med. Visst var det som en final när vi slog Middlesbrough hemma i sista omgången i fjol och visst blev man lycklig även av den vinsten. Det här är dock något annat. Matcherna mot City och Roma har gjort att Liverpool är ett lag det pratas om igen. Det pratas dessutom om oss med respekt, även om Real Madrid kommer att vara favoriter när matchen spelas igång nere i Kiev har vi visat under den här resan att inget lag ska känna sig tryggt när vi står på andra sidan. Vi har inte vunnit något än, inte om man mäter framgång i pokaler och titlar, men om framgång handlar om utveckling och vunnen respekt har vi något att plocka med oss, oavsett resultatet i finalen. Finalen är dryga tre veckor bort, ligaspelet behöver avslutas på bästa sätt innan vi kan börja fokusera på allvar på mötet med Real, men idag sitter jag bara och njuter. Jag njuter av matchbilderna, intervjuerna, historierna från läktaren i Rom, Klopp som kramar spelarna, Andy Robertson som ler med hela ansiktet.

Jag njuter också av att se Alberto Moreno och Simon Mignolet. Någonstans säger deras miner väldigt mycket av styrkan med det här laget. Vi har kanske inte de bästa spelarna, men vi har en trupp som håller ihop. Under den första halvan av säsongen var både Mignolet och Moreno förstaval i startelvan, nu får de följa klubbens största match på tio år från bänken. Efter slutsignalen firar båda som om de spelat nittio minuter och gjort avgörande insatser. Moreno studsar fram över planen, som ett litet barn, överlycklig. Det finns inte ens ett litet spår av bitterhet. Klopp har uppenbarligen fått dem att känna sig som en viktig del av laget, trots att han tydliggjort att de inte håller för att starta matcher. Senast vi spelade Champions League var det med Mario Balotelli, som snodde straffar av sina lagkamrater, och Raheem Sterling, som tjurade över lönen, som ledde laget. Steven Gerrard gjorde vad han kunde för att ta det laget någonstans, men utifrån såg man i alla fall inte någon riktig harmoni. Dagens Liverpool känns däremot väldigt harmoniskt, åtminstone om man läser av Alberto Moreno.

Det är såklart lite oroväckande att Alexander-Arnold lämnade luckor bakom sig, att vår bänk är lövtunn, att vi har viktiga matcher att spela innan finalen, att vi ställs mot ett extremt rutinerat och namnstarkt lag. Idag tänker jag dock inte oroa mig över de sakerna, idag ska jag fortsätta njuta. Champions League-final, om någon hade sagt det till mig när vi gick in i kvalspelet mot Hoffenheim hade jag inte tagit den på allvar. Nu är det verklighet, en alldeles fantastisk verklighet!