Jag tror aldrig jag varit så nervös under en match mot Bournemouth som jag var igår, egentligen var det dessutom ganska ologiskt. Vi gick in i omgången med tjugotvå poängs ledning, även om vi hade en match mer spelad än City var det en mycket betryggande ledning. Förlusten mot Watford gjorde dock något med mig, den fick mig att inse vad vi hade att förlora.

Vi har gjort en storartad säsong, slagit rekord på rekord och taktfast marscherat mot ligatiteln. Vi har vunnit match efter match, oavsett motstånd, hemma eller borta, vi har tagit tre poäng. Det här har gjort att vi vecka efter vecka drygat ut vårt avstånd i täten och gjort att vi kan känna doften av vår första ligatitel på trettio år. Så kom skadan på Henderson. Så kom förlusten mot Watford, en riktig svag insats. Så kom förlusten mot Chelsea, det må ha varit en cupmatch, men det var ändå en förlust. Så kom skadan på Alisson. Även om all logik säger att det inte ska spela någon roll i ligaracet, vår ledning är alldeles för stor för att vi ska kunna tappa den, så var jag enormt nervös inför gårdagens match. Det är ju så att i en supporters hjärna är det inte alltid logik som råder, det är så mycket känslor inblandat att resonemangen ibland hamnar på villovägar. Där och då kändes det som att en förlust mot Bournemouth skulle öppna upp kampen om titeln på allvar, att sexton poäng också är en ganska betryggande ledning var inget som jag tänkte på just då.

Förlusten mot Watford fick mig att inse hur otroligt mycket jag vill att vi ska vinna den här titeln och hur ont det skulle göra att förlora den. På så sätt kanske förlusten var bra även för oss supportrar, i alla fall för mig. Jag har börjat ta segrarna för givna, börjat fundera hur jag ska fira titeln. Känslan var nästan att vi inte kunde förlora, när så den här sämre perioden kom blev det ett uppvaknande. Inget ska tas ut i förväg, inte heller tre poäng hemma mot Bournemouth. Mina nerver mådde inte direkt bättre av att vi hamnade i underläge, det är få gånger den här säsongen som jag svurit över en domarinsats som jag gjorde när Wilsons knuff i ryggen på Gomez fick passera utan avblåsning och sedan resulterade i ett baklängesmål. Även om stunden vi låg under var ganska kort hann jag gnälla på det mesta som gick att gnälla på under den perioden. Jag gnällde även på Manés passning till Salah. Hur i helvete kan han passa den bollen bakom honom?!?! Mer än så hann jag inte med innan egyptiern vek in i planen och placerade bollen otagbart bredvid målvakten. Det var minst sagt ett förlösande mål. Efter att ha suttit i månader och förväntat mig, och fått, mål när det behövts hade jag inte alls känslan av att det där målet skulle komma och absolut inte så snabbt inpå ledningsmålet.

Manés segermål kom bara minuter senare och även om jag oerhört gärna sett att vi gjort ett par till mål, så att man hade kunnat koppla av var det en väldigt angenäm känsla när domaren blåste av matchen. Tre poäng till, bara tre matcher från titeln. Men det hade kunnat sluta annorlunda, om det inte hade varit för James Milner. För er som läser den här sidan eller lyssnar på vår podcast är det ingen överraskning att jag gillar den hårt arbetande mittfältaren, därför värmde det att se honom tillbaka i startelvan igår. Visst tappar vi offensiv kraft utan Andy Robertson, men med Milner där ute vet man att man alltid får en hundraprocentig insats. Han kommer aldrig att gå in halvhjärtat i situationerna, han kommer aldrig att sluta springa, aldrig sluta kämpa. De egenskaperna gjorde att han såg en möjlighet att rädda lobben som var på väg mot mål, med en fantastisk tajming såg han till att rensa undan bollen strax före mållinjen och med den räddningen gav han oss i slutändan segern. Jag tror det var viktigt att få tillbaka honom på planen av flera anledningar, men främst har han en ledarroll i det här laget som jag tror vi saknat de senaste matcherna. Utan både honom och Henderson har vi varit sämre, det är nog inte bara på grund av de spelarmässiga egenskaper vi tappar när de är borta, utan också för att vi går miste om deras ledarskap. Även om det verkar som att vi har många ledare i laget har vi vikit ner oss utan dem på ett sätt som är okaraktäristiskt för det här laget. Nu vände vi på steken när vi kom i underläge. Nu höll vi undan. Nu vann vi, igen.

Kanske överanalyserar jag Hendersons och Milners betydelse. Antagligen överreagerar jag på förlusten mot Watford. Troligen har jag också överreagerat på de senaste veckornas formsvacka. Men det är ju så nära nu, så otroligt nära. Om bara några veckor kan vi bli ligamästare och det känns nästan overkligt. Trots att vi haft en betryggande ledning i månader nu har jag nog inte förstått vad som håller på att hända. Blotta tanken på att det ska rinna oss ur händerna nu får mig att rysa. Innerst inne vet jag att risken för att det ska ske är liten, snudd på obefintlig, men så länge den finns kvar kommer jag nog inte kunna slappna av en sekund av spelet. Samtidigt är det så det ska vara, att vinna en ligatitel ska vara nervöst. Hur ologiskt det än må vara, jag är nervös.