Senaste nytt

Krönika: 38 matcher senare

[fblike url=”https://www.facebook.com/TotaalLiverpool” style=”standard” showfaces=”false” width=”450″ verb=”like” font=”arial”]

Då var matchtröjan inhängd i garderoben för sista gången den här säsongen, inte ens i min vildaste fantasi hade jag kunnat föreställa mig hur de här 38 omgångarna skulle bli när jag första gången drog tröjan över huvudet, inför hemmamatchen mot Stoke i premiären. Visst hade jag förhoppningar om en bra säsong, kanske skulle vi kunna hänga med i kampen om Champions League, men att vi inför den sista omgången skulle ha en chans på titeln var det nog ingen som trodde. Jag hade på känn att Mignolets straffräddning skulle bli viktig för säsongen, men den underhållning vi bjudits på sedan dess har varit något alldeles extra.

Det här har varit en säsong som präglats av starka känslor. I färskt minne har vi Suarez tårar efter tappet mot Crystal Palace och Gerrards tårar efter den emotionella segern mot City, tidigare under säsongen minns jag Toures ilskna bankande i marken mot Hull, Sturridge frustration efter förlusten mot Arsenal i cupen och Flanagans galna blick efter målet mot Spurs. De här delarna är något som jag tycker kännetecknar vår säsong och vår trupp, just att man märker hur mycket spelarna verkligen vill, hur måna de är om att lyckas. För ett par säsonger sedan såg man aldrig känsloyttringar av den här sorten, då kunde man ibland få känslan av att spelarna var likgiltiga. När man ser att spelarna bryr sig så mycket dras man såklart med än mer i spelet och jag tror att det är en anledning till att laget fått oss att tro igen.

Anfield

När jag besökte Anfield i vintras kunde man tydligt känna det, det var en helt annan stämning i staden, runt arenan och på läktaren, man andades en framtidstro. You´ll never walk alone har inte låtit så högt på länge som gjort den här säsongen och då inte bara i de sista matcherna som handlade om titeln.

Det är inte bara spelarna som fått ta till de stora känslorna, som supporter har man den här säsongen fått vara med om en hel del. Vi har kört över flera av våra tuffaste konkurrenter, vi har tappat säkra ledningar mot sämre lag, för att sedan ta kommandot igen. Vi har haft straffar i slutminuter, vi har berövats straffar i slutminuter. Vi har stått för ett av de mer osannolika tappen i Premier Leagues historia och varit ett dåligt fotfäste ifrån att ha titeln i egna händer med två matcher kvar. Man har kastats mellan hopp och förtvivlan och även om det bitvis varit mentalt påfrestande är det fantastiskt roligt att man på allvar kan sitta och vara nervös inför matcherna ända in i slutet. Vi faller på målsnöret, men satan vilken resa det har varit.

Visst, vi kanske har försvarat oss dåligt under perioder, men jag är övertygad om att vårt underhållande anfallsspel gjort att vi vunnit väldigt många nya hjärtan. Vi har i alla matcher, även på bortaplan mot City och Chelsea, gått in för att vinna och det är en inställning jag gillar. Å andra sidan, jag tror att det är omöjligt att gå in i en match med Luis Suarez i startelvan utan att försöka vinna. Hans säsong är något alldeles enormt, något vi kommer att prata om i många år framöver. Han har gjort mål, assist, han har kämpat, slitit och han har vunnit tillbaka hjärtan från dem som tvivlade. Jag var en av dem som hade blandade känslor inför att se Suarez i vår tröja igen, sommarens transfersnack lämnade en sur eftersmak och jag inbillade mig att han såg oengagerad ut på försäsongen. När han kom in i spel efter sin avstängning kunde man dock snabbt se att oengagerad var det sista han var, han kom till säsongen som en mognare spelare. Hans filmningar har i princip försvunnit, de onödiga varningarna likaså. Årets Suarez avgör matcher, under sina matcher som kapten ledde han dessutom laget på föredömligt sätt. Han är utan tvekan ligans bästa spelare den här säsongen och jag är tacksam över att han blev kvar hos oss.

Det är en spelare till som verkligen berört mig den här säsongen och det är Steven Gerrard. Inte bara för att han plötsligt ser fem år yngre ut och gör poäng i en fart jag inte trodde att han hade i sig, utan för den glöd han visat. En av de starkaste bilder jag kommer att ha med mig från den här säsongen är efter straffen mot Fulham, där Gerrard i ren lycka sliter av sig tröjan och firar som i ungdomens dagar. Det är bilden av en spelare med passion, precis det som man som supporter vill se. Att motståndarsupportrar hånar honom efter matchen mot Chelsea rör mig inte i ryggen, jag vet att de alla skulle döda för att få ha en spelare som honom i truppen. En spelare som symboliserar laget och staden på sätt som är utrotningshotat i dagens fotboll. Han kanske inte fick sin titel i år, men nu har han fått vittring på den och jag tror inte han kommer att vara sämre nästa år.

Tack Brendan Rodgers! Tack för att du fått oss att tro igen!

* * *

Ovanstående text är skriven av Totaal Liverpools skribent Tomas, vars twitter du hittar HÄR.

Vanligtvis skriver Tomas på sin blogg Weepingbrother.blogspot.se.

LÄmna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

2 Kommentarer

  1. MrJensen

    Härliga rader att läsa, och tänker jag tillbaka på säsongen får jag rysningar! Mina nerver behöver verkligen semester nu!

    /MrJensen

Laddar...