Det är så här det känns alltså, att bli mästare. 30 års väntan är över och äntligen är Liverpool bäst i England igen. Vi har alla olika berättelser om hur vi föll för den här klubben och hur den påverkat våra liv, men kärleken till den har vi gemensamt, precis som firandet nu.

När domaren blåste av matchen mellan Chelsea och City gick jag ut på balkongen och sköt iväg korken från min champagneflaska, sedan sjönk jag bara ner i soffan med ett överfullt glas i handen. Mästare, fan så jag drömt om den här dagen. Jag har föreställt mig hur det skulle kännas ända sedan jag satte upp en affisch av de regerande mästarna i England på min pojkrumsvägg, intet ont anande att det skulle dröja trettio år innan jag skulle få veta hur det verkligen var. Jag hoppade på Liverpool-tåget precis efter den senaste titeln och har fått se lag efter lag springa om oss i näringskedjan. Manchester United, Arsenal, Chelsea, Manchester City, tamejfan fick inte till och med Leicester fira en ligatitel, men vi kom bara nära. Macheda tofflade in slumpmål. Gerrard halkade. City kunde inte tappa poäng. Alltid var det något som kom i vägen. Champions League-titlarna var såklart stora, men det var ju den engelska ligan jag vill vara med om att vinna helst. Nu är den vunnen.

Känslorna rusar genom kroppen, allt från enorm glädje till stor lättnad. Vi har ju trots allt vetat att det här varit på gång ett tag, till och med en pessimist som jag har insett sedan ett tag att bara vi får spela färdigt den här säsongen kommer vi till slut att stå som mästare. Nu är vi mästare. De mest överlägsna mästarna i Premier Leagues historia, vi har rusat mot den här titeln sedan första omgången utan att för en enda sekund se oss om. Vi kanske inte får fira det här tillsammans fysiskt, men vi har ändå det här firandet tillsammans. Vissa gråter, andra kanske skriker ut sin glädje, någon sitter kanske och förklarar för sina närmaste hur stort det här är och hur mycket det betyder. Hur ni än firar, se till att göra det på det sätt som ni tycker känns bäst, för det här är vår tid. Alla förluster vi upplevt genom åren, spelare som lämnat oss för att vi inte varit bra nog för att uppnå deras mål, titlar som runnit oss ur händerna, alla hån om hur vi halkat efter. Allt det där är historia. Här och nu är Liverpool mästare, överlägsna mästare. Klubben som präglat våra liv står äntligen på toppen igen.

Tack Jürgen Klopp, tack för att du gjort det här möjligt. Tack Alisson Becker, tack Trent Alexander-Arnold, tack Virgil van Dijk, tack Joel Matip, tack Joe Gomez, tack Dejan Lovren, tack Andy Robertson, tack Jordan Henderson, tack Geni Wijnaldum, tack Fabinho, tack Adam Lallana, tack Ox, tack Naby Keita, tack Sadio Mané, tack Roberto Firmino, tack Mo Salah, tack Divock Origi, tack Shaqiri, tack Adrian, tack Minamino och, såklart, tack James Milner.

Hörrni, vi är mästare!