Liverpool hade behövt ett mirakel för att slå ut Real Madrid, men den speciella CL-känslan infann sig aldrig på ett tomt Anfield.

Eftersom Liverpool förlorade den första matchen mot Real Madrid med klara 3-1 behövde man åstadkomma en klassisk ”mirakelvändning” i returen på Anfield. Det har gjorts förut, även av betydligt sämre LFC-upplagor, men varenda gång har det skett inför ett kokande Anfield. Det har gjort alla lite kaxigare, lite säkrare och skapat en slags kollektiv känsla av att vad som helst är möjligt. På det ekande tomma Anfield där spelarna gjorde upp tidigare i veckan fanns aldrig den känslan.

Jag kommer nog aldrig att vänja mig med att stormatcher som denna spelas utan publik. Det är som att se en världsartist försöka prestera en konsert av toppklass inför ett kamerateam. Det känns bara så fruktansvärt onaturligt.

Liverpool förtjänade inte att slå ut Real Madrid. Om alla marginalerna hade gått med oss hade det förstås gått, men då hade ineffektiva spelare helt plötsligt behövt bli effektiva. Spelare som Firmino och Salah, trots hans många mål den här säsongen, behöver helt enkelt många målchanser för att näta. Och många målchanser är precis vad man inte kommer att skapa mot ett defensivt inriktat Real Madrid.

Det var i Spanien som dubbelmötet förlorades. Det skapade väldigt svåra förutsättningar inför returen, det krävdes som sagt ett ”mirakel”, och det hade man inte förmågan att åstadkomma. Med ett bättre resultat i Spanien hade utgångsläget på Anfield blivit ett helt annat, men det är en väldigt hypotetisk diskussion, i synnerhet eftersom Real Madrid gjorde sig förtjänta av resultatet där.

Nu får LFC kämpa vidare i ligan där det stora målet förstås är att ta en CL-plats nästa säsong. Med van Dijk i backlinjen och framförallt ett fullsatt Anfield skulle laget säkert kunna gå långt i nästa säsongs turnering – men man måste kvalificera sig först.