Liverpool har kapaciteten att komma nära 100 poäng i Premier League den här säsongen, och därmed sannolikt vinna ligan med viss marginal. Huruvida de lyckas avgörs på mittfältet, och i synnerhet hänger det på Thiagos tillgänglighet.

Eftersom det är valtider tyckte jag det kunde passa med ett politiskt citat som rubrik till den här texten, en parafrasering på ”It’s the economy, stupid”, ett av de slagord som Bill Clintons kampanjrådgivare James Carville myntade inför presidentvalet 1992.

Det handlar om att sätta fokus på en viktig fråga och sedan sätta agendan i den frågan för att vinna mark – och med de orden kommer de politiska referenserna att vara till ända i den här texten.

Det jag förstås syftar på i fotbollens värld är Liverpools mittfält och varför lagets eventuella välgång eller fall den här säsongen som vanligt kommer att hänga på hur den centrala delen av planen presterar. När Thiago och Fabinho spelar är det få lag i Europa som kan slå Liverpool på fingrarna, och merparten av lagen i Premier League har svårt att komma till mer än någon enstaka chans under 90 minuter. Fabiago etablerar kontroll och ger balans, finess och spets samtidigt som de kan styra en matchbild med ögonbindel. Duon är helt enkelt ovärderliga, och det är tydligt att Liverpool får större problem både offensivt och defensivt när någon utav dem saknas, framför allt när Thiago är borta.

Jag anser att spanjoren är Liverpools viktigaste spelare tillsammans med Alisson och Van Dijk – det är de tre spelarna som inte går att ersätta utan att någon vital del av Liverpools filosofi och framgångskoncept går förlorat och saker och ting istället börjar lämnas mer och mer åt slumpen.

Alisson är ovärderlig med sina utrusningar, reflexer och fotarbete och Van Dijk är ovärderlig med sin följsamhet, sin styrka i luften och sitt passningsspel. Thiago å sin sida är ovärderlig med sitt spelsinne, sin presstålighet och sin förmåga att göra precis alla runtomkring sig bättre. Något som det pratas alldeles för lite om när det gäller Thiago är att han är ett defensivt monster – Alisson, Van Dijk och de andra tre där bak har aldrig så lite att göra som när spanjoren startar på mitten, och jag ska illustrera varför jag tror att det är så lite längre fram i texten.

Men först en tillbakablick på hur Klopp har utvecklat sitt sätt att använda mittfältet under sin tid i klubben. Från det att han anlände i oktober 2015 fram till sommaren 2018 handlade allt om presspel och att de tre på mitten skulle vara arbetshästar, flexibla box-till-box-mittfältare där en av tre var något mer tillbakadragen men där det kreativa ansvaret låg på ytterbackarna, fronttrion och presspelet som helhet (”there is no better creator than gegenpress” som Klopp ofta sagt). Det var ett tillvägagångssätt som gjorde Liverpool oerhört jobbiga att möta men också rätt endimensionella – när motståndarna backade hem och villigt lät Liverpool ha stort bollinnehav neutraliserades pressen och laget såg rätt bortkomna ut offensivt, samtidigt som man släppte in alldeles för många billiga mål mot de sämre lagen.

Sommaren 2018, efter finalförlusten i Champions League, insåg Klopp att hans one-size-fits-all-taktik som hade fungerat så bra i Bundesliga hade kommit till vägs ände i Premier League. Det hade blivit två raka fjärdeplatser men den taktiska mångsidigheten i ligan krävde att Liverpool behövde bli bättre på att anpassa sig efter motståndarna och matchbilden samt även kontrollera matchutvecklingen mer effektivt för att utmana om titeln.

Den uppenbarelsen i kombination med köpen av Fabinho och Alisson fick Liverpool att ta enorma kliv säsongen efter och också förändra ansvarsbeskrivningen på mittfältet. Det handlade inte längre bara om att sno bollen av motståndaren i så bra positioner som möjligt utan också att behålla den inom laget på ett mer progressivt och metodiskt sätt. Den defensiva soliditeten infann sig snabbt och Liverpool blev mästare på att hantera ”game state”, alltså de olika resultatlägena i en match, genom att de tre på mitten drog ner tempot med boll i perioder för att bevaka en ledning och frustrera motståndaren snarare än att hela tiden jaga nästa mål. Det här ledde till att Liverpool väldigt sällan tappade en ledning som man väl etablerat och det blev hela 13 uddamålsvinster på vägen mot 97 poäng. Samma förmåga bäddade för segern i Champions League den säsongen, Liverpool tog en tidig ledning och började sedan riskminimera och kontrollera sig fram till en nervig, men säker triumf.

Säsongen efter vet vi att laget tog det ultimata steget med den här filosofin genom att vinna ligan på 99 poäng och det var återigen oerhört sällan som Liverpool tappade en ledning, och gjorde man det så hade man alltid en växel till i sig för att återta den. Klopp vill dock alltid utveckla taktiken och spelet för att hålla laget oberäkneligt och det han säkert märkte var att Liverpool kunde bli ännu mer effektiva med stort bollinnehav, samtidigt som han behövde förändra Trents roll då motståndarna satsade alltmer på att neutralisera hans inverkan på Liverpools offensiv. Efter att ha spelat utan kreatör på det centrala mittfältet i nästan fem år anlände så Thiago och Liverpools mittfält kunde ta nästa evolutionära steg.

Den första säsongen vet vi alla hur allt spolierades av covid och skadekris så den tänker jag rätt och slätt stryka ett streck över. Det var dock en säsong som fick delar av den stora fotbollspubliken att helt tappa greppet om vilken typ av spelare Thiago är och vad han var tänkt att tillföra när han värvades. Som tur var återvände fotbollen till det normala (för det mesta) och 2021/22 fick alla äntligen se vilken magisk maestro spanjoren är och vad Klopp hade i tanken för Liverpools nästa steg på mitten.

Under alla åren med Klopp har jag sett Liverpools mittfält fungera lite som en fidget spinner, där de tre positionerna ibland är fixerade men där de också roterar runt för att dela på rollerna som 6:a eller 8:a. När Fabinho anlände fick han först en tuff period där han skulle anpassa sig till att spela ensam 6:a till skillnad från tiden i Monaco då han hade spelat som en av två sittande 6:or. På Liverpools mittfält har han även fått trycka på framåt när fidget spinnern roterat men när Thiago fick etablera sig förra säsongen kunde vi allt oftare se de två spela som två sittande 6:or – då snurrade fidget spinnern igen och det blev en mer fri 8/10-roll för den tredje mittfältaren framför duon. Det här är en dynamik som framför allt varit tydlig när Liverpool haft bollen och gjort Liverpool ännu farligare framåt och samtidigt svårare att sno bollen av.

Detta har lett till en defensiv soliditet som vi aldrig har sett maken till under Klopp och den stora anledningen stavas förstås Thiago och hans otroliga spelförståelse. Thiago är det som analytikerna kallar för en ”skanner”, en ganska sällsynt förmåga som gör att de allra bästa spelfördelarna som till exempel Pirlo, Xavi, De Bruyne, Modric och Kroos ofta ser ut att ha ögon i nacken när de spelar. I själva verket rör det sig om är en förmåga att skanna av omgivningen innan de får en passning genom att de snabbt rycker runt med huvudet likt en velociraptor som jagar ett par barn i ett storkök på en nöjespark 1993.

Samtidigt som det sker tar de snabbt mentala bilder för att orientera sig och dela upp sina olika valmöjligheter. När de väl har bollen vid fötterna kan de sedan ta beslut och slå passningar som vanliga dödliga bara kan drömma om. Att Thiago har den här kvaliteten har gjort att Liverpool tagit ytterligare kliv i sitt mångsidiga bollinnehav samtidigt som det blivit allt svårare för motståndaren att få tag i bollen – ett perfekt recept för laget att bli något bättre offensivt men framför allt ännu bättre defensivt. Klopp har sakta kommit i kapp den stora possession-fördelen som City alltid haft genom Guardiolas fotboll som alltid präglats av ”skanners”.

Det stora problemet här är ju förstås Thiagos tillgänglighet – han är skadad för ofta och när han saknas finns det ingen som kan axla hans roll – Liverpool har ingen annan ”skanner” i truppen som dessutom är bekväm med att spela djupare i planen. Dynamiken på mitten förändras och Klopp kan inte längre spela med två sittande mittfältare utan måste förlita sig på andra profiler och ett sämre bollinnehav.

Jag har tittat på statistik från förra säsongen för att illustrera exakt hur mycket bättre Liverpool är med Thiago på planen och vad laget förlorar när han inte är tillgänglig. Det jag vill tillägga här är att resten av laget i stora delar var intakt förra säsongen, fronttrion höll sig hel och saknades bara under Afrikanska mästerskapen medan Liverpool hade få skador i backlinjen, det var oftast samma femma där bak. Den lagdelen som ofta förändrades var mittfältet och det var alltid till det sämre när Thiago inte kunde spela.

Spanjoren startade 17 Premier League-matcher och hoppade in i ytterligare åtta vilket gav honom 1 534 spelminuter, drygt 45 procent av den totala tiden som går att spela på 38 omgångar. På de här 25 matcherna hade Liverpool tre kryss och en förlust, resten var segrar – det ger ett poängsnitt på 2,64 och 100 poäng över en hel säsong. På de 17 matcher som Thiago startade blev det 15 segrar och två kryss, ett poängsnitt på 2,76 och 105 poäng om man slår ut det på en hel säsong. På de 21 matcher som Thiago inte startade var poängsnittet 2,14, 81 poäng om man slår ut det på en hel säsong.

Gräver vi djupare blir Thiagos betydelse än mer uppenbar. Målskillnaden på hans 17 starter var häpnadsväckande 47-6, 2,76 mål/match och endast 0,35 insläppta i snitt. Jämför med de 21 matcherna som han inte startade så var målskillnaden 42-20, i snitt två mål/match framåt och 0,95 insläppta.

För att blåsa ännu mer i Thiago-pipan tittar vi på xG-siffrorna med och utan spanjoren från start (siffrorna är hämtade från Understat). Då är det 2,76 i xG/match när han startar jämfört med 2,22 i xG/match när han inte startar, inte en jättestor skillnad men ändå märkbar över tid.

Den riktig imponerande statistiken träder fram när vi tittar på de defensiva xG-siffrorna, alltså xGC (conceded). Där släpper Liverpool till 0,53 i xG/match med Thiago från start jämfört med 1,1 i xG/match då han inte startar, en markant och helt titelavgörande inverkan.

Faktum är att Liverpool aldrig förlorade xG-matchen när Thiago startade förra säsongen. I de fem ligamatcher där Liverpool förlorade xG-matchen var inte Thiago tillgänglig överhuvudtaget och på planen blev det fyra kryss och en seger på de matcherna. Ett annat sätt att översätta detta är: Det var i de här fyra matcherna som Liverpool förlorade titeln.

Kryssen och xG-förlusterna kom mot Brentford borta (3-3), City hemma (2-2) Brighton hemma (2-2) och Spurs borta (2-2). Segern kom mot Palace borta (3-1). Totalt blev det 12-10 i målskillnad på de här fem matcherna men enligt xG borde det ha varit 7,6-9,8, alltså en rejäl överprestation offensivt med svag defensiv, ett snitt på nästan 2,0 xGC/match.

Poängtappen hemma mot City och borta mot Spurs kan man till stor del förstå. City håller en oerhört hög nivå och Liverpool hade Milner istället för Trent som högerback. Mot Spurs slog covid till med full kraft och raderade hela Liverpools mittfält, så det var inte så konstigt att laget läckte och släppte till säsongens högsta xG på 2,8 när man hade Morton, Milner och Keita där.

De stora besvikelserna är förstås poängtappen mot Brentford och Brighton, två matcher där Liverpool dessutom hade ledningen vid tre tillfällen men inte lyckades kontrollera matchbilden på grund av för ihåligt och felkalibrerat mittfält. Mot Brentford startade Fabinho, Hendo och Jones medan resten av laget var helt ordinarie. Mot Brighton var det Keita, Hendo och Jones men Keita blev Oxlade efter 20 minuter och Brighton kunde ha lekstuga mot det mittfältet hela andra halvlek.

Med Thiago på planen hade Liverpool kunnat vila mer med bollen, styrt tempot och riskminimerat hem två segrar, istället urartade båda matcherna till sluggerfester där man fick vara glad för att det blev poäng överhuvudtaget. Det var i de här två matcherna som Liverpool förlorade titeln, inte i den välförtjänta förlusten mot West Ham eller den oturliga mot Leicester.

För att avsluta den här långa Thiago-propagandan vill jag ta upp den stora skillnaden mellan Liverpools spel under den första halvan av förra säsongen kontra den andra. Under hösten 2021 var Thiago borta betydligt oftare än under vintern och våren 2022 och det finns en väldigt tydlig skillnad i poängsnitt mellan de här perioderna. På 20 matcher 2021 snittade Liverpool 81 poäng sett över en hel säsong och Thiago startade åtta av de matcherna, idel segrar och endast ett insläppt mål.

På 18 matcher 2022 snittade Liverpool 105 poäng sett över en hel säsong och Thiago startade hälften av de matcherna med ytterligare fem inhopp. Han var alltså delaktig i 14 av 18 matcher och hade en direkt avgörande inverkan på spelet borta mot Burnley då det stod 0-0 när han kom in efter 60 minuter och även hemma mot Norwich då det stod 1-0 till gästerna när han kom in efter 62 minuter. Båda matcherna slutade som bekant med seger.

Summa summarum tycker jag det är glasklart hur oerhört betydelsefull Thiago är för Klopps nuvarande evolution av laget och det hade inte skadat om klubben värvade in en back-up som är bekväm i att spela djupare i en mittfältstvåa och är proggressiv med bollen, men det är en diskussion för en annan text. Vi har dock redan sett Trent ta ännu fler steg in centralt under försäsongen för att påverka spelet därifrån, så känslan är att Klopp har en alternativ lösning för att utveckla mittfältet ännu en gång, det återstår att se hur det utvecklar sig.

Det jag i alla fall kan säga är att om du i slutet av säsongen undrar varför Liverpool vann eller inte vann ligan 2022/2023 så är svaret:

”It’s the midfield, stupid.”

* * *

Texten är skriven av Andreas L. Följ honom på twitter HÄR.