Liverpools ägare hade inget annat val än att sparka Roy Hodgson. Hodgson är inte längre manager.

När Hodgson anställdes trodde jag på honom. Att han skulle kunna styra upp det underpresterande laget. Att han i egenskap av sin enorma rutin skulle kunna skapa harmoni i truppen.

Med facit hand kan man konstatera att Hodgson misslyckades. Rejält.

Så, varför misslyckade Hodgson?

Enligt min mening är en av huvudorsakerna hans oförmåga att kunna anpassa sin taktik till spelarmaterialet. Liverpool har ett spelarmaterial som till stor del synkroniserar med klubbens spelkultur ”pass and move”.

Denna spelkultur synkroniserar dessvärre inte med Hodgsons egen fotbollsfilosofi – som till stor del går ut att slå långbollar på en targetman – en spelartyp som Liverpool inte ens har i truppen, och jag tror att denna fotbollskulturkrock blev ödesdiger för Hodgsons karriär i Liverpool.

Dessutom anlände Hodgson i uppförsbacke. Vem som än hade efterträtt den populäre Rafa Benitez, som skaffade sig kultstatus i klubben, hade börjat i uppförsbacke. Hodgson var inget undantag. Att han dessutom rekryterades av de förra ägarna – där den lika impopuläre Christian Purslow [en ekonomiexpert som Hicks och Gillett helt plötsligt utsåg till fotbollsexpert] – gjorde inte saken bättre. Hodgson associerades med de förra ägarna, och i Liverpoolkretsar är det näst intill som att associeras med satan själv.

Som om det inte vore nog har flera av Hodgsons handplockade värvningar – framförallt Christian Poulsen – misslyckats fruktansvärt mycket i klubben. Hodgsons danska favorit har inte bara varit sämre än Gerrard och Meireles, utan även än Lucas, Spearing och Shelvey.

Så, vad ska man säga om rekryteringen av Kenny Dalglish?

Jag tror inte att ägarna är särskilt bekväma med beslutet. Visst, Dalglish går hem bland fansen. Visst, han var redan anställd av klubben och blir således extremt billig.

Men, Liverpools nya ägare hade föredragit att anställa en ung manager med långsiktig potential. Ingen av de hetaste unga tränarna är dock tillgänglig mitt under säsongen – vilket Dalglish var. Tillgängligheten är utan tvekan en stor anledning till att Dalglish rekryteras resten av säsongen.

Ägarna är säkert medvetna om att Dalglish intåg kan sätta käppar i hjulet för deras framtida planer. För om Dalglish gör succé, kommer de omöjligtvis att kunna hålla sig till den ursprungliga planen, d.vs. att anställa en ny, ung manager kommande sommar.

Hur som helst, Dalglish förespråkar samma spelkultur som klubben Liverpool FC står för, vilket gör honom till en lämpligare manager än Hodgson någonsin var. Och Dalglish garanterar även ömsesidigt förtroende och respekt mellan fans och manager.

Jag tycker dessutom att detta beslut visar på kurage och flexibilitet hos ägarna. De har tålamod – men inget obegränsat tålamod. De har en plan – men är inte beredda att till varje pris följa den. De tog det oundvikliga och egentligen självklara beslutet att sparka Hodgson. Ett bekvämt men ändå obekvämt beslut.