[fblike url=”https://www.facebook.com/TotaalLiverpool” style=”standard” showfaces=”false” width=”450″ verb=”like” font=”arial”]

Tidigare i veckan var det än en gång dags för det så kallade landslagsuppehållet. Den här gången var det Kazakstan som stod för motståndet i en mycket betydelsefull match om det svenska landslaget fortsatt skulle ha chansen att boka in en biljett till Rio nästa år. Jag har i den här veckans avsnitt av ’Jespers Snabba’ analyserat hur landslaget bevakas – och hur mycket (lite) jag faktiskt bryr mig om landslaget.

Varje landslagsläger har media  bullat upp ordentligt och det är (minst) 700 journalister på plats. SVT är där, Expressen är där, Aftonbladet är där, DN är där, TT är där, Svenska Dagbladet är där, SR är där, TV4 är där, Offside är säkert där, ja mer eller mindre varenda svensk fotbollsjournalist befinner sig vid varje presskonferens i det där trista lilla rummet hos Svenska fotbollsförbundet. De sitter antagligen även på samma stol under varenda samling.

Samtliga journalister som är på plats livesänder dessutom på något sätt spektaklet, antingen i radio eller på webben. Intresset är med andra ord enormt och slår du upp en svensk kvällstidning dagen innan match så är det helt omöjligt att missa att det är svensk kvalmatch på g.

Inledningsvis under varje landslagsuppehåll så ska Erik Hamrén under regelbundna, traditionella och tråkiga former, visa upp truppen han tagit ut. Han visar upp namnen, 99% av dem har vi sett sedan tidigare. Vi kan namnen på hela truppen samt vilken favoriträtt de har – d.v.s Tacos. Hela presentationsupplägget påminner om en sån där ångestladdad Powerpoint-presentation i högstadiet, än den Bruce Springsteen-konsert som man kanske borde förvänta sig med tanke på uppmärksamheten. Stämningen är tryckt och syrenivåerna ligger i nivå med toppen av Himalaya. Man överlever inte utan en extra syrgastub i rummet.

Efter truppen är presenterad så är det sedan dags för journalisterna att börja ställa frågor – Aftonbladet inleder, ofta härförd av Simon Bank eller framförallt Robert Laul, som i svenska akademins ordlista är synonym med ordet ’Hamrén-hatare’.

Fem sekunder in i frågestunden så är det dags för den så kallade vinklingen som kvällstidningarna alltid vill få till. Har Hamrén glömt att ta ut Kim, då blir det ramaskri…har Hamrén ”glömt” att ta ut en spelare som veckan innan gjort två mål i Holland (och som kvällstidningarna/TV gjort sitt bästa för att få med i truppen) – då blir det kritik och sura miner. Hamrén VET att hur han är gör så kommer det vara dåligt. Det är en del av jobbet som förbundskapten, man kan aldrig göra någon helt nöjd – framförallt inte bland presskåren.

Efter tre dagars uppladdning i pressen med den sedvanliga presskonferensen med kapten Ibrahimovic, samt en Zlatan-cam på en öppen träning så är det sedan (äntligen) dags för match. Jag har själv laddat upp på matchdagen med att halvt sporadiskt läsa någon ny krönika i en kvällstidning där det antingen står hur dålig Erik Hamrén är (Robert Laul) eller hur betydelsefull matchen är ur ett svenskt perspektiv – både långsiktigt och kortsiktigt (Simon Bank). Ungefär en timma innan match är jag som mest laddad. Det är under den här timman som jag tror på det omöjliga, det vill säga att försvaret ska sitta och att spelarna trots allt ska ha en gnutta klass i sig och köra över det här Kalle Anka-motståndet.

Matchen snackas samtidigt upp i TV, Lagerbäck/Björklund/Mjällby/Bosse Petterson eller någon annan expert snackar om potentiella scenarion i matchen, potentiella hot, svenska styrkor/svagheter och så vidare…en timme (och 700 reklamavbrott senare) blåser domaren i pipan, Kazakstan rullar igång bollen. Tio sekunder in i matchen har kazakerna skapat en het målchans efter ett tafatt svenskt försvarsspel..mitt intresse för matchen dör på en millisekund. Vad är det jag kollar på egentligen? Det här håller ju knappt Championship-klass. Håller det ens Allsvensk klass? Superettan?

10-15 sekunder senare gör Zlatan 0-1 till Sverige, men jag jublar inte. Det jag gör är att lite slött konstatera, där blev det mål, bra avslut. Det kvittar att Zlatan gjort det snabbaste målet på 100 år, försvarsagerandet i situationen innan etsar sig fortfarande fast på näthinnan – detta är på tok för dåligt, ska jag verkligen ägna 90 minuter av mitt liv för att se den här (skiten)?

Men varför är jag inte glad då? Om Liverpool hade stått för EXAKT samma scenario med ett tafatt försvarsspel följt av ett snabbt och välplacerat ledningsmål så hade jag skrämt alla mina grannar  inom en radie av 2 kilometer vid det här laget. Jag hade skrikit: ”JAAAAAAAAAAAAAAA” rakt ut och sedan sprungit/hoppat/high fivat runt som ett barn på julafton tills bollen lagts tillbaka på mittlinjen igen.

Allt det jag pratar om nu leder i slutändan fram till samma tanke i mitt huvud: Varför bryr jag mig inte om det svenska landslaget? Varför sitter jag inte i slutminuterna och har ångest över att laget ska släppa in ett mål, varför jublar jag inte rakt ut när Zlatan gör mål, varför rycker jag på axlarna när de blågula släpper in ett mål? (och konstaterar att försvaret är och förblir uselt). Är det helt enkelt så att man är van vid att se Liverpool, Premier League, La Liga…är det att man är kräsen och van vid att se en betydligt högre nivå? Eller är det helt enkelt så att VM-kvalet är fullkomligt ointressant och att det bara är själva turneringarna som räknas? Frågorna är många, men svaren är få.

Zlatan sa i veckan i en intervju med BBC’s Ben Smith att han aldrig kollade på Sverige när han var yngre. Svenska VM-laget 94 intresserade honom inte. Laget som intresserade honom var Brasilien. Brasilien med stjärnor som målvakten Taffarel, vaggmålgest-liraren Bebeto, hårdingen Dunga, trollkarlen Romário, supermannen Cafú och en ung ’Il fenomeno’ Ronaldo. Spelare som var magiska att kolla på.

Zlatan: ”I did not watch Sweden, I never watched Sweden,” he says. ”I loved Brazil because they were something different. They touched the ball differently, like field hockey where you drag the ball. That was magic and it felt totally different to anything I had seen before.”

Precis som Zlatan så njöt jag av att se Brasilien spela fotboll. Min idol när jag var yngre var inte Tomas Brolin eller Thomas Ravelli, min idol var Ronaldo och sedermera också en ung kille som hette Michael Owen (vart han tog vägen vet ingen idag). Idag njuter jag även av att se på Liverpool, italiensk fotboll, spansk fotboll, Ligue 1, sydamerikansk fotboll, jag njuter till och med av att se fotboll från den mexikanska ligan – en liga som verkligen inte tillhör toppskiktet av världsfotbollen om man säger så. Sverige tillhör inte heller toppskiktet av världsfotbollen, men när det svenska landslaget spelar – då njuter jag inte längre, då rycker jag på axlarna och frågar mig själv:

Varför bryr jag mig inte om det svenska landslaget?

* * *

Hur känner ni? Sitter ni som jag och rycker på axlarna i VM-kvalet eller känner ni helt tvärtom? Jag är genuint nyfiken över hur mycket folk ute i stugorna verkligen bryr sig om landslaget i förhållande till hur stort medieuppbådet är.

Kommentera gärna här under – eller gilla om ni bara tycker att det är på tiden att @JesperEss har skrivit en krönika igen.

. . .

Ha en skön helg, nu börjar min uppladdning för måndag – då den riktigt viktiga matchen kör igång.