Förhoppning.. Förändring.  Förhoppning.. Förändring. Besvikelse.

Med kirurgisk precision rörde sig Brendan Rodgers. Han förvandlade något blekt till något med färg och liv.  Något som sprakade. Världens charmigaste lag dansade som i trans, med en linjär utveckling mot något som skulle kunna bli ett imperium.  Sedan hände något. Ett något, som förvandlade det där vackra till något famlande. Bitarna är vackra, och kirurgen står där längs sidlinjen. Men vi är inte längre världsherraväldebra. Vad fan hände? Under 5 omgångar har ursäkterna haglat, som i ett mindre inbördeskrig. Psykologiska syndabockar har varit förklaringen till varför den där jävla skivan på discot hackar, och den vackra dansen uteblir.  Den psykologiska aspekten med att utse syndabockar börjar dock bli kontraproduktiv. Snitten i kroppen börjar bli många och sjukdomen har fortfarande ingen diagnos. Hur många ska behöva dö, för att vi ska börja bli friska igen? Det är ett farligt spel som kräver sin framgång. Att skylla på en del i helheten börjar ju trots allt bli problematiskt när de felaktiga delarna blir allt fler och abstrakta för varje match som lider.

Med det här sagt så tycker jag mycket var bra med matchen mot Everton, resultatmässigt var Jagielkas once in a lifetime prestation dock en sur association till en tid jag innerligt hoppades att vi lämnat och aldrig behöver återvända till, en tid då vi skyllde på marginaler. Ett epitet som Manchester United och agent Moyes, och agent Van Gaal sysslar så förträffligt med. Låt oss aldrig återvända dit. För att skylla på marginaler är fruktansvärt ocharmigt, och osexigt, och vi ska bli charmiga igen. De charmigaste.