”You´re nothing special, we lose every week!”

Jag är precis hemkommen från en vecka på de brittiska öarna, givetvis stationerad i Liverpool, men med tid för att resa till andra städer och se lite fotboll. På en sådan tur hamnade jag och mina resekamrater, efter lite biljettstrul, på Britannias bortaklackssektion, omringade av Aston Villa-fans. Redan på vägen upp på läktaren hördes det att det inte var någon munter skara som letat sig till Stoke-On-Trent, jag plockade ganska snabbt av mig de LFC-pins jag hade på min jacka och tog mig till min plats på läktaren, där gjorde jag så gott jag kunde för att smälta in.

Aston Villa har, som alla vet, haft en tung säsong och det var inget man kunde ta miste på när man stod bland deras fans. När Stoke-fansen försökte håna dem med ramsor om att Villa var dåliga sjöng Villa-fansen bara med och när Stoke tog ledningen ljöd ramsan om att det inte var något att vara stolta över, eftersom Villa förlorade varje vecka. Jag kunde inte låta bli att småle åt deras självhånande ramsor, mer än småle vågade jag inte, eftersom min bindgalne bänkkamrat antagligen tagit lite väl illa vid sig. Han må ha varit liten, men det fanns mycket ilska i honom. Villa-fansen osade uppgivenhet och frustration. När man väl gjorde mål firade man väldigt kort, därefter började man reta Stoke för att de var så dåliga att de släppte in mål, i stället för att heja på sitt eget lag fram till en kvittering. Men, de ramsor som sjöngs mest var om att de ville ha sitt Villa tillbaka och att de ville att ägaren Randy Lerner skulle försvinna från klubben så fort som möjligt. Aston Villa är en gammal, klassisk klubb, som hör hemma i PL och jag kunde inte undgå att känna medlidande med fansen.

Några dagar senare var jag tillbaka i Liverpool och läste tidningarna, där hade uppgifter om hur George Gillette fortfarande betalade av skulder från tiden i Liverpool kommit ut. Genast kastades jag tillbaka i tiden och mindes hur det var under den stormiga avslutningen med våra förra ägare, där man från dag till dag inte visste om vi skulle gå i konkurs, köpas upp av någon misstänkt kriminell thailändare eller fortsättas dras ner i smutsen tillsammans med Hicks och Gillette. Det var en hemsk tid, med en ovisshet som jag inte vill uppleva igen. Jag är inte speciellt insatt i de aktioner som fått Villas fans att hysa agg mot Lerner, men att klubben är extremt vanskött känns väldigt uppenbart. Om det gått illa för oss i samband med Hicks och Gillettes välkomna uttåg ur klubben hade vi kunnat vara där Villa är, utan hopp om framtiden och utan tro på laget. Nu när man åker upp till Anfield kan man i stället se en långt gången utbyggnad av arenan och mängder av tröjor med bilden av en av världens hetaste tränare. Även om laget presterat på en ojämn nivå och kanske saknar en del spelare för att kunna närma sig den absoluta toppen känns det som om vi är på väg i en bra riktning. Främst känner jag en stor tacksamhet för att vi inte hamnade i den där sitsen att vi har en ägare som gör att hängivna supportrar hånar sig själva och laget. Man kan såklart inte jämföra varken klubbarna eller situationerna rakt av, men när vi stod med Hodgson som tränare och nyförvärv som Konchesky, Joe Cole, Danny Wilson och Milan Jovanovic var vi inte långt borta från att hamna i en riktig misär. Då kändes det avlägset med en utbyggd arena och en tränare med Klopps status. Den sommaren kände jag mest en stark oro för vad som komma skulle, ungefär som jag tror Villas fans känner inför nedflyttningen. Idag ser jag fram emot sommarens klubbyggande och även om FSG har fel och brister är jag tacksam över att vi är en sits vi är nu, även om jag såklart hade önskat att vi konkurrerade om titlar så har jag nu på nära håll fått uppleva hur det känns att vara i andra änden av tabellen och där hoppas jag aldrig få hitta vårt Liverpool!